Melwin ligger i sitt babygym och skriker "nääääj näääääj nggääj" på bläckfisken, och ler stort varje gång jag kollar till honom. Hur kan han vara så glad? Det lustiga är ju att jag blir minst lika glad varje gång som jag ser hans leende. Även om jag snart går under av trötthet. Inatt när Melwin vaknade för åttioelfte gången och åt, funderade jag starkt på att skita i det här. Ersättning finns ju av en anledning, så varför inte köra med det som sista mål på kvällen, och förhoppningsvis få sova några timmar i streck i alla fall? Som det är nu hinner jag inte alltid somna innan bebis vaknar igen, och det blir allt svårare och svårare att somna just eftersom jag bara väntar på att han ska vakna igen. Så ni kan ju tänka er själva hur stressad man blir. Inatt åt han med 1.5 timmars mellanrum, vilket då innebär att han till exempel vaknar klockan 2, äter och somnar om strax innan kvart i 3, och vaknar igen halv 4. Det är då 45 minuter mellan att han somnar och att han vill äta igen. När man ligger där mitt i natten känns det liksom inte ens värt det att försöka sova, eftersom den tiden man mot förmodan hinner sova gör mer skada än nytta liksom. Några sådana nätter klarar man i streck, men över en vecka... Då blir man trött. Det lustiga igår var ju att han åt och somnade vid 21, vaknade vid 22 och åt, och sedan vid 22.30. Därför tänkte jag "skööönt, nu har han ju ätit på sig och kanske sover ett par timmar". men inte då, redan innan 24 var det dags igen! Och ersättning är ju bra, bara att byta ut ett mål. Problemet är ju bara att jag inte vet hur Melwins krångelmage reagerar på det, så är det värt det? Samtidigt som flaska är betyyydligt enklare för bebisar att äta från, vilket kan resultera i att de vägrar bröstet sedan. Och jag vill inte sluta amma nu.
Och så går man upp på mogonen, får i sig lite mat, kaffe och tröstbullar, och börjar då lite smått att känna sig som människa igen. Då känns det inte så farligt längre, man klarar LÄTT flera sådan nätter till. Nemas problemas. Och ersättning? Inte behövs väl det! Om jag tagit mig genom fyra episoder med magsjuka och en matvägrande unge med amningen i behåll, varför ge upp nu? Om jag har klarat att amma när Melwin VÄGRAT, då klarar jag väl av när han äter hela nätterna också.
Vänta till i natt säger jag då till mig själv. Då har jag hunnit ångra mig.
Igår var vi hemma under förmiddagen och fixade massor. Sedan efter lunch åkte vi iväg till Gnesta för att träffa Carolina och hennes glada lilla Thea. Det var så trevligt så, och Thea försökte så fort som ingen såg att tugga på Melwins fötter, men det fick hon såklart inte. Hon tyckte nog att det var spännande med en så "liten" bebis, som mest ligger där och sprattlar och låter lite. Vi mammor hade också trevligt, och pratade massor. Bussresorna gick bättre än förra gången dessutom, och både dit och tillbaka fick jag hjälp av från bussen av passagerare, och det hör inte till vanligheten! Väl hemma försökte även Melwin tugga på sina fötter, lite inspirerad kanske? Tidigare har han bara spanat in dom, men nu tog han tag i den ena och försökte stoppa in den i munnen, men han insåg nog inte att foten sitter fast så han slog bara sig själv i ansiktet hehe. Nu ska jag nog krypa ner i sängen hos min sovande bebis. Vanligtvis kan jag inte sova på dagarna, och antagligen inte nu heller, men det är så mysigt ändå att ligga där bredvid en varm gosig bebbe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar