Hålla kvar, eller släppa taget

Om jag kunde skulle jag dela mig i två, kanske i flera delar om det skulle behövas. Det är så frustrerande, jag har alltid vetat vad jag vill, och hur jag ska ta mig dit jag vill. Nu vet jag just ingenting, och det är skrämmande när man inte är van vid det. Jag är en sådan person som planerar allt in i minsta detalj, som inte lämnar något åt slumpen och som har koll på allt. När planeringen och viljan försvinner, vem är man då? Då är det bara jag kvar, bara Annie kvar - bland ruinerna av det jag en gång ville och drömde om. Lite barskrapad liksom, naket. Muren föll ner, och här bakom fanns jag! Hade nästan glömt vem jag var.
Och tankarna cirkulerar runt en sak.. Vem är JAG när du inte ser mig? Klarar jag av att fortsätta existera även utan din närvaro, eller blir jag mig själv endast när vi andas av samma luft?
Vem är jag, när ingen jag känner ser mig? Fortsätter jag att vara mig själv även bland främlingar, eller blir jag någon annan? Hur mycket kan man förändras i olika grupper, men ändå fortsätta vara sig själv? Och hur ska man göra om man känner att man har förändrats, vuxit upp, men omgivningen trampar runt på samma fläck? Hur visar man att man är en ny person, utan att låtsas vara någon annan? Kan jag fortsätta vara mig själv i dina ögon, även om jag är någon annan nu än förut? Måste man fortsätta vara samma, för att andra inte förändrats?
Och när man inte längre vet vad man vill, eller man vet - men kan inte bestämma sig för en sak. För vad man än väljer, mister man det andra. Man kan inte följa en väg, samtidigt som man går på en annan, så är det bara. Så det handlar om att välja rätt redan nu, för vem vet om man kan hitta tillbaka sen? Om man viker in på fel spår, och sedan inser att man valt fel, måste man bara fortsätta då? Och ska man välja den vägen som är bred och rak, den som man vet exakt vart den leder- där man vet att man kommer vara lycklig där man får allt man någonsin drömt om? Men om man väljer det spåret, kommer man då för alltid undra vad som hade hänt om man valt annorlunda, just den dagen. För den andra vägen är hemlighetsfull, livet kan bli både bättre och sämre om man väljer den vägen. Men hur det blir kommer man aldrig få veta, om man inte går åt det hållet såklart.

Ska man hålla fast i det som var, den man är, elller ska man våga släppa in förändringar? Om man inte vet huruvida förändringarna är till godo eller ondo. Ska man då bara hoppas det på det bästa?
Men när allt kommer till kritan, ser jag hellre tillbaka på mitt liv och känner att jag GJORT något - och kanske ångra mina val, än att se tillbaka på livet och önska att jag vågat mer. Jag ångrar hellre sådant jag gjort, än det som jag inte har gjort.

and i wish i was a killer, of every single day i get

livsomvälvande. från och med nu blir aldrig någonting sig likt igen - och ingen kan se det

the best day of my life so far

how i hate being scared

och så kommer det en sådan här dag igen

like the fake smile that you said would never matter again

Att man ska behöva andra människor för att inse saker med sig själv. Har börjat prata med människor nu, om hur jag mår och vad som hänt, och det är skönt. Att kunna öppna munnen och vara helt och hållet mig själv - med mina tankar, drömmar, åsikter. Att slippa skämmas över vem och vad jag är, att vara ärlig med mig själv och andra. Att kunna erkänna, det är en sådan lättnad! Jag behöver inte gå omkring och låtsas att allt är som det ska - för det är det inte. Men det är bättre! Det är huvudsaken, det kan bara gå uppåt från och med nu, självklart går det neråt vissa dagar, men jag har kommit långt - längre än vad jag någonsin kunnat drömma om. För sex månader skulle jag aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle kunna hamna där jag är idag! Och att prata med folk - att höra deras tankar om det hela, får mig att förstå mig själv mycket bättre. Jag förstår varifrån min beteenden kommer ifrån, och hur jag ska bryta dem. Jag vägrar bli ett offer under mina egna tvång, ingen ångest ska kunna hindra mig från att leva MITT liv och göra allt det jag vill kunna göra.

Att vakna på morgonen, de flesta dagar i alla fall - och känna att jag är mig själv. Och inse att jag hela tiden har varit någonstans där inne i mörkret, osedd av mig själv och omvärlden- men jag har hittat fram igen! Att erkänna: jag lider av extrem ångest med svåra depressiva inslag, jag har tvångsbeteende och har ett väldigt instabilt humör där det inte finns något mellanting mellan mina extrema känslor. Och det är idag inte pinsamt att säga det!

get it all done, before the weekend

Helt plötsligt får jag så mycket gjort. Det känns så konstigt, efter en så lång tid av passivitet känns minsta ansträngning som att jag har besegrat hela världen på något sätt. Men det är härligt, att ta itu med sådant som har legat och väntat så länge, göra klart och göra nytt, ta kontakt och säga hejdå, prata om sådant jag velat säga säga - se till att jag inte saknar någon längre. Det känns som jag har sovit fram till nu, och sett på världen med halvt slutna ögon. Som att jag inte haft någon kontroll över kroppen överhuvudtaget, den har själv fogat sig efter det som den är van vid, först nu har jag själv kontroll över mina rörelser. Hjärnan har varit avstängd fram till nu, inte tänkt, inte agerat, inte drömt och inte önskat. Jag har låtit världen bestämma över mig och mitt liv, men nu bestämmer jag själv! Så skönt att få något gjort bara.

Det är väl det som att bli vuxen innebär. När det som en gång var det lättaste som fanns blir svårt. Att välja, att välja fel? Det är rädslan du vet. Att förlora det man har för någonting man inte vet någontingom. Skulle bra gärna vara liten igen.

Don't wanna touch you, but you're under my skin