Jag tycker om hösten, jag gör faktiskt det. Jag älskar att sitta på bussen och se hur träden långsamt förvandlas till något som liknar ett färgglatt fotografi. Det och varma jackor, stickade mössor och te.
Men trots detta är det med en klump i magen jag ser ut genom bussfönstret i min tjocka jacka. Inte på grund av hösten, nej inte det. Utan på grund av våren. Våren är som att vakna ur en lång sömn, som att vakna upp ur långvarig koma. Men om våren aldrig skulle komma, och man bara sover vidare? Nu, idag, i slutet av september, när hösten har precis börjat, och snart är det vinter, då tycks våren vara så långt bort. Som något ouppnåeligt.
Det är rädslan för vintern och kylan, för mörkret och hopplöst långa dystra dagar. Jag älskar vintern, det är inte det. Men jag älskar inte att vintern är så lång, längre än livet självt. Korta perioder klarar jag av, i början av vintern och kanske i slutet. Men inte innan den ens har kommit, då våren och uppvaknandet tycks vara alldeles för långt bort, och klumpen av rädsla inför det kommande becksvarta tycks kväva mig.
Om tiden kunde gå snabbare, snabbspola fram till april kanske? Men vad är meningen med det.. Snart kommer det än ny vinter, och då är det bara att ta tag i rädslan igen. Jag vill bara vakna igen.
" och jag känner inte riktigt
och jag lever inte riktigt
under dagarna som inte riktigt finns
men så kommer en säsong igen
och strömmen går igång igen
och nätterna blir ljusa
och jag känner och jag lever
och jag minns
Att allting
är nästan perfekt"
