my brain is hanging upsidedown, and i need something to slow me down

trött hjärna.

Det där med utbrändhet, det hela är lite komiskt. Hjärnan hänger inte riktigt med, inte kroppen heller förresten. man snubblar, ramlar, rullar fram. Tappar saker, glömmer saker, ser inte saker, gör inte det man ska men gör allt annat istället. Svårt att förklara det hela egentligen, gör det inte gärna. Försöker se det komiska i allt, att prata om det jag tänker (fastnar) på. eller skriva några rader när andan faller på, det är det där med att lätta på trycket, ventilera tankarna och känslorna. Att lämpa över det någon annanstans så man slipper bära på det själv. Men det är svårt, vissa dagar helt omöjligt, men vissa dagar, ibland, idag, så funkar det, lite iaf. Och det är skönt, man behöver såna dagar ibland, annars kommer man aldrig vidare, aldrig framåt, aldrig må bättre, aldrig aldrig aldrig. Men det går, sakta men säkert lunkar det fram i saklig mak, ibland backar det lite. Eller ibland och ibland, oftast menar jag, eller stillastående.

Men idag, ett litet fladder i närheten av hjärtat "det går, det kommer blir bra, jag klarar det här!"

Och det är bra skönt att skratta, det är ju det.

And I get lost in the nothingness inside of me

det här är inte jag

den här människan är inte den jag är

I'm too young to feel this old

Går med sänkt blick för att kunna undvika sådant som får mig att falla Jag, jag som aldrig tycktes få nog av att se världen Nu ser jag inte längre än marken under mina fötter

knappt det förresten

Om jag vill ta mig någonstans?

Nej det räcker att försöka hålla mig kvar

Med hjärtat i halsgopen, handen runt halsen, kippar jag efter luft

när världen omkring mig tycks så obegriplig

så ensam

och så stor

Att försöka andas medan jag långsamt kvävs

Att gå vidare när jag är fast

Att hålla mig upprätt när jag faller

Att se när mörkret 0mringar mig

Det är det som jag måste göra

Som att världen snurrar för snabbt

medan jag lönlöst försöker kasta mig framåt för att hinna med

Jag ramlar genom dagarna

För varje gång jag faller tar det längre tid att ta mig upp

Att tvingas möta andras ögon och dölja det

att skämmas

Men det är ju inte mitt fel, inte egentligen

Men försök inte att få mig att förstå det, omöjligt