
Går med sänkt blick för att kunna undvika sådant som får mig att falla Jag, jag som aldrig tycktes få nog av att se världen Nu ser jag inte längre än marken under mina fötter
knappt det förresten
Om jag vill ta mig någonstans?
Nej det räcker att försöka hålla mig kvar
Med hjärtat i halsgopen, handen runt halsen, kippar jag efter luft
när världen omkring mig tycks så obegriplig
så ensam
och så stor
Att försöka andas medan jag långsamt kvävs
Att gå vidare när jag är fast
Att hålla mig upprätt när jag faller
Att se när mörkret 0mringar mig
Det är det som jag måste göra
Som att världen snurrar för snabbt
medan jag lönlöst försöker kasta mig framåt för att hinna med
Jag ramlar genom dagarna
För varje gång jag faller tar det längre tid att ta mig upp
Att tvingas möta andras ögon och dölja det
att skämmas
Men det är ju inte mitt fel, inte egentligen
Men försök inte att få mig att förstå det, omöjligt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar