konsten att ta till vara på varje värdefullt ögonblick

Det är en evig balansgång, det där med vardagen. Man har så många bollar i luften, man ska hinna med skolan och allt arbete det bidrar till, man ska hinna med allt i hemmet, familjen, vänner, träning och någonstans där ska man komma ihåg sig själv också. Jag älskar min vardag, jag har kontroll över allt och det är en perfekt balans mellan fritid och arbetstid, jag hinner med allt jag vill och känner att jag behöver göra.

Som idag, jag är ledig från skolan för att plugga hemifrån. Jag har precis skrivit klart min hemtenta som ska in på onsdag, det ska bara ske några små ändringar innan jag lämnar in den slutgiltiga texten. Då kan jag ta en paus från arbetet och ta en dans med min prins. Min underbara mysiga son som somnade mitt i dansen, då vet man vad som egentligen är viktigt här i världen, just precis, han. Det får man ta med i hjärtat till nästa stressiga period.

bekännelser

Idag lärde jag mig något om mig själv, tack vare andra. Jag tycker ofta att det är så, ju mer man pratar med andra desto mer inser man om sig själv

Idag hade min arbetsgrupp en diskussion om psykiska besvär, medicinering och ungdomar. Jag har ju en del erfarenhet om ämnet eftersom jag själv varit där, många gånger. Jag berättade om mina upplevelser - skammen, känslan av otillräcklighet, hjälplösheten och orkeslösheten. Den där känslan av skräck som etsat sig fast i gommen och den fadda eftersmaken av rädslan. Om känslan att inte kunna få luft, att kvävas om och om igen. Och hur svårt det är att be om hjälp

Jag brukar inte prata om det, jag tycker att det är jobbigt eftersom jag på något plan skäms - att just JAG mådde så. Och den ständiga rädslan över att falla dit igen.

Samtidigt kan jag önska att fler vågade prata om sådana saker så att man vet själv att man inte är onormal, och att det finns fler som upplevt samma saker. Kanske att folk behöver öppna sig mer för att det inte ska vara så tabubelagt. Därför är jag glad att jag tog upp det, det var som terapi för mig. Att berätta något man upplevt för andra gör att mer ser saker från deras perspektiv och inser saker som man missat själv

Det jag idag lärde mig var varför min graviditet blev så jobbig. Eller ja, jobbig är en underdrift. Jag mådde inte bra när jag blev gravid, och trodde väl egentligen inte att jag kunde bli gravid på grund av medicinerna. Ändå fanns han i min mage, precis efter att vi bestämt oss för att försöka. Min Melwin mirakel

Jag kan nu i efterhand känna skuld över att jag önskade mig ett barn när jag själv inte var kapabel till att ens ta hand om mig själv, med det såg jag inte då. Då var längtan efter ett barn större. Kanske att det var skuldkänslorna som skapade mina graviditetsbesvär. Kanske att illamåendet egentligen var psykiskt - ett kroppsligt straff skapat av skulden.

För jag hatade verkligen att vara gravid, det var nog det värsta jag varit med om. All denna väntan blandat med.. ja vad det nu var. Nu kan jag förstå att det var depressionen som spökade, och ångesten som ett skynke framför ögonen och hindrade mig från att se klart. Det var svårt för mig att inse vad det egentligen var som växte i min mage

Sedan föddes han. Och hela livet förändrades under ett ögonblick. Inte fören under själva förlossningen kom jag tillfreds med tanken att jag faktiskt skapat ett barn, ett barn som JAG skulle bli mamma till. Jag har fortfarande svårt att säga att jag är hans mamma, och att han är min son. Att vara någons mamma tycker jag att man ska förtjäna, och tanken på att Melwin är MIN SON är större än livet självt. Jag sätter mig själv i en sådan hög position om jag säger att han är min. Det är ju jag som är hans. Det är han som har rätt till mig

Och att nu inse att jag faktiskt behövde honom för att må bra.. Själviskt, javisst. Det vet jag. Men han är mitt liv, och jag gör allt för honom. Jag har honom att tacka för att jag fick mitt liv tillbaka. Den kärleken är den största som finns. Kanske att jag behövde honom för att laga det där hålet i hjärtat som var roten till allt ont. Jag tänker varje dag att jag är så lyckligt lottad som har honom, han är solen i mitt liv.

Jag älskar min familj. Vi tre, vi utgör en helhet tillsammans. Som ett pussel som är trasigt utan de andra bitarna. Inget jag utan dom, inget dom utan mig

Och min fina Joakim, jag skulle inte vara den jag är idag utan honom. Tänk att Melwin, min son, skulle komma just när han kom, det kunde inte ha blivit bättre, meant to be liksom.

ett år senare

oktober 2012

oktober 2013

If there's one thing i hope i showed you, just give love to all

Älskade lilla vän. Det är så underbart när Melwin somnar i famnen, då har man tillfälle att ligga snusa denna lilla människa i håret. Annars har han alltid fullt upp och hinner bara kramas lite snabbt innan han rusar vidare, världen är så spännande för honom. Och jag förstår honom.
Ändå är det jag som duger bäst just, så fort jag kommer innanför dörrtröskeln är det bara "määämmmmää" som gäller. Min lilla mammagris, han saknar nog mig lika mycket som jag saknar honom. Men det är svårt att säga att man inte har tid att leka jämt till någon som inte förstår. Han ser ju bara att jag är där, och att jag inte är med honom. Det gör det svårt att få tid med skolarbetet, men på något sätt funkar det ändå - Jocke får hålla Melwin borta så mycket han kan. Man skulle vilja säga "lilla du, om jag får sitta här i en timme och läsa lite så leker vi sedan?"  men det går ju inte. Därför får man ta till vara på de lediga stunder man får ihop. Igår var vi uppe i skogen och lekte, vi räknade kottar och kollade på stenar. I lördags var vi på promenad med Jocke och hans vän David. Vi plockade äpplen och gjorde paj, det tyckte lillfisen var jättegott!

There was a song I used to sing everytime that my heart skipped a beat

Jag har återupptäckt min iPod. Jag slutade lyssna på den när jag var gravid, eftersom jag var lite väl känslosam och hormoniell under den tiden och inte klarade av att lyssna på musik. Därför kan jag nu lyssna på exakt samma låtar och spellistor som legat orörda i två år.  Det är verkligen en konstig känsla och man slungas tillbaka till den hösten och allt som hände då. Sedan kan jag stänga av och känna en underlig lättnad över att jag inte är kvar där, och att allt är så mycket bättre idag.

Nu är jag "ledig" i två dagar, eller ja, man är ju aldrig riktigt ledig - det finns ju massa att plugga och läsa ändå. Men det är rätt skönt att inte behöva åka hela vägen in till skolan, fast det är lite svårt att koncentrera sig hemma. Speciellt nu när de håller på att renovera vårt sovrum så att man inte har något annat val än att vara i vardagsrummet, men det går bra ändå. Vi längtar alla tills renoveringen är klar! Nästa vecka ska vardagsrummet fixas och det blir nog ännu jobbigare.  Men det kommer att bli så fint här hemma :)

hur det är att leva med en ettåring

I fredags fyllde vår underbara lilla kille hela 1 år. Dagen började med att Melwin fick öppna sina paket i sängen, han fick en duplo-bil, leksaksratt med ljud och ett pussel. Han blev jätteglad och ville inte äta frukost utan sina nya leksaker. Jag var i skolan under dagen, men kom hem innan middagen så att vi kunde leka lite och äta ihop, efter maten åt vi alla en varsin mumsmums. Melwin tyckte såklart att det var jättegott och var sedan pigg och speedad resten av kvällen. När han väl somnade så tapetserade vi hans rum! Vi hade målare där hela veckan som fixade väggarna och taket och tapetserade hela rummet förutom ena väggen. Vi ville ha en fondvägg så den fick vi göra själva, och det blev sååå bra!

öppna pakeeet

frukost

muuums

sååå nöjd

På lördagen hade vi ett kalas med alla släktingar. Min mormor kom förbi på förmiddagen och lämnade paket. Vid 14 hade vi kalas och det blev väldig fullt i lägenheten. Melwin fick hur mycket fina leksaker som helst och en del kläder Jag tror att han hade kul och blev jättenöjd, massor av fika fick han också :)

stolt

finaste killen

nya favoriten, en kopia av hunden Puma :)

tårtaaaaaaa

<3

Idag hade vi Melwins ettårskontroll, stora killen väger nu 10215 gram och är 75 cm lång, vår lilla medelbebis! Han är precis medel av allt :) Han fik sprutor idag också, han blev lite ledsen under själva sticket men var sedan hur glad som helst och sprang omkring. BVC-sköterskan blev så förvånad över allt han kunde också, han visade henne att han vet var lampknappen sitter och att man kan "tädda" (tända) den. Han sa flera andra ord och sköterskan tyckte att han var ovanligt duktig med språket för sin ålder! Jag vet, lite skryt, men vem ska annars skryta om sin bebis en mamman själv? Jag är så stolt över honom, och jag skulle tycka att han var lika duktig oavsett vad han kunde <3 Nu kan han säga: Mamma, pappa, lampa, titta (favoritordet), vovve, tädda (tända), äde (vad är det) och tutte :) Han förstår mycket mer än vad man tror också, och om jag säger att han ska lämna pappas mobil till pappa - så går han och gör det! Det är så häftigt vad fort barn lär sig! Annars ägnar han dagarna åt att springa omkring och vara allmänt busig, precis som det ska vara!  sover han bättre nu, och äter välling en gång per natt, ibland ingen gång! Han sover nu 4-10 timmar i streck, vilket innebär att han ibland sover nästan hela natten. Nu ammar vi nästan inte längre, och det har gått en vecka sedan senaste amningen, så kan nästan säga att vi har slutat nu :)