bekännelser

Idag lärde jag mig något om mig själv, tack vare andra. Jag tycker ofta att det är så, ju mer man pratar med andra desto mer inser man om sig själv

Idag hade min arbetsgrupp en diskussion om psykiska besvär, medicinering och ungdomar. Jag har ju en del erfarenhet om ämnet eftersom jag själv varit där, många gånger. Jag berättade om mina upplevelser - skammen, känslan av otillräcklighet, hjälplösheten och orkeslösheten. Den där känslan av skräck som etsat sig fast i gommen och den fadda eftersmaken av rädslan. Om känslan att inte kunna få luft, att kvävas om och om igen. Och hur svårt det är att be om hjälp

Jag brukar inte prata om det, jag tycker att det är jobbigt eftersom jag på något plan skäms - att just JAG mådde så. Och den ständiga rädslan över att falla dit igen.

Samtidigt kan jag önska att fler vågade prata om sådana saker så att man vet själv att man inte är onormal, och att det finns fler som upplevt samma saker. Kanske att folk behöver öppna sig mer för att det inte ska vara så tabubelagt. Därför är jag glad att jag tog upp det, det var som terapi för mig. Att berätta något man upplevt för andra gör att mer ser saker från deras perspektiv och inser saker som man missat själv

Det jag idag lärde mig var varför min graviditet blev så jobbig. Eller ja, jobbig är en underdrift. Jag mådde inte bra när jag blev gravid, och trodde väl egentligen inte att jag kunde bli gravid på grund av medicinerna. Ändå fanns han i min mage, precis efter att vi bestämt oss för att försöka. Min Melwin mirakel

Jag kan nu i efterhand känna skuld över att jag önskade mig ett barn när jag själv inte var kapabel till att ens ta hand om mig själv, med det såg jag inte då. Då var längtan efter ett barn större. Kanske att det var skuldkänslorna som skapade mina graviditetsbesvär. Kanske att illamåendet egentligen var psykiskt - ett kroppsligt straff skapat av skulden.

För jag hatade verkligen att vara gravid, det var nog det värsta jag varit med om. All denna väntan blandat med.. ja vad det nu var. Nu kan jag förstå att det var depressionen som spökade, och ångesten som ett skynke framför ögonen och hindrade mig från att se klart. Det var svårt för mig att inse vad det egentligen var som växte i min mage

Sedan föddes han. Och hela livet förändrades under ett ögonblick. Inte fören under själva förlossningen kom jag tillfreds med tanken att jag faktiskt skapat ett barn, ett barn som JAG skulle bli mamma till. Jag har fortfarande svårt att säga att jag är hans mamma, och att han är min son. Att vara någons mamma tycker jag att man ska förtjäna, och tanken på att Melwin är MIN SON är större än livet självt. Jag sätter mig själv i en sådan hög position om jag säger att han är min. Det är ju jag som är hans. Det är han som har rätt till mig

Och att nu inse att jag faktiskt behövde honom för att må bra.. Själviskt, javisst. Det vet jag. Men han är mitt liv, och jag gör allt för honom. Jag har honom att tacka för att jag fick mitt liv tillbaka. Den kärleken är den största som finns. Kanske att jag behövde honom för att laga det där hålet i hjärtat som var roten till allt ont. Jag tänker varje dag att jag är så lyckligt lottad som har honom, han är solen i mitt liv.

Jag älskar min familj. Vi tre, vi utgör en helhet tillsammans. Som ett pussel som är trasigt utan de andra bitarna. Inget jag utan dom, inget dom utan mig

Och min fina Joakim, jag skulle inte vara den jag är idag utan honom. Tänk att Melwin, min son, skulle komma just när han kom, det kunde inte ha blivit bättre, meant to be liksom.