Kan man sakna något som man aldrig har haft?

Jag hatar att vara 18 år.

Jag hatar när folk berättar för mig vad jag inte kan, eller borde, göra.

Och jag hatar att min ålder ska hindra mig från att göra det jag vill göra.

Jag är vuxen, men behandlas som ett barn. Vid vilken ålder ses man som vuxen av omgivningen?

Vad behöver man egentligen göra för att få vara vuxen?

Jag vill inte ses som ett litet barn, utan som den människa jag faktiskt är. Åldern påverkar inte personligheten Jag vill inte höra att mina drömmar och mål inte passar sig för en artonårig, för jag tänker inte anpassa mina drömmar efter min ålder och mina mål efter vad andra anser vara normalt. Om jag var 10 år äldre, eller kanske 5 år äldre, skulle ingen bry sig, och ingen skulle tycka att jag var konstig på något sätt. Varför ska åldern behöva påverka en så mycket från att göra det man vill göra?

Som när folk tycker att det är konstigt att jag redan är förlovad, eller att vi förlovade oss "förtidigt". Om vi hade varit 10 år äldre, hade tidpunkten varit perfekt. Många "vuxna" förlovar sig innan de varit tillsammans ett år, jag och Joakim har varit tillsammans i snart två år och förlovade i över åtta månader. Om man vet vad man vill, och att man är redo, varför vänta? Det är inte konstigt eller korkat för att vi råkar vara "ungdomar", våra känslor är inte mindre äkta bara för att vi inte är trettio.

Jag är en människa, inte en ålder.

Jag hatar att vara 18 år.

"det börjar visst bli höst"

Första veckan på höstterminen är över. Det är så märkligt varje år, att så fort skolan börjar känns det som att det redan är höst. Som att det är något annorlunda i luften, en annan slags kyla, även fast det inte är kallt ännu. Sommaren tar sina sista skälvande andetag, för att så småningom utplånas helt och ligga i vila tills nästa år. Redan börjar löven gulna på träden, och överallt kan man se röda klasar med blad som hänger lite här och där. Sorgligt, att det ska gå så himla fort!

De senaste dagarna har jag försökt beskriva känslan jag har inom mig, det är samma sak varje år. De outtalade tankarna som hösten och skolstarten alltid för med sig. En blandning av lycka och förtvivlan, av förväntan men samtidigt total bestörtning. Att denna årtid, som på något sätt faktiskt är den vackraste, ska röra runt det så mycket i huvudet på en! Jag antar att det är vetskapen om att från och med nu kommer det bara att bli mörkare och kallare, tills vi alla vaknar upp igen ur denna vintersömn någon gång april. Men om man inte tänker så, på mörkret och rädslan över tomhet, finns där bara lyckliga tankar, glada färger, eviga fikastunder med te och tända ljus, den första snön, och sedan är det ju jul! Det är inte konstigt att man känner sig smått förvirrad om man blandar ihop alla dessa tankar i huvudet! För jag älskar ju hösten och alla mysiga hemmakvällar som den för med sig, men inte när mökret tar över dagen.. Någon som känner igen sig? I år ska jag göra det bästa för att inte låta höstmörkret ta över, utan fylla dagarna med glädje och ljus! Livet är trots allt vad man gör det till. Och jag VET att jag överlever ett skolår till!

Tycker att Lars Winnerbäck sammanfattar dessa tankar väldigt bra :

"Jag går och aktar mig för vintern

Och för gråten och den stora depressionen"