"jag kom på mig själv att med att undra för ett ögonblick om du var på väg hit, eller härifrån"

Jag bad dig att du skulle bygga en koja åt mig där jag skulle kunna gömma mig tills det är över

Du drog upp täcket över våra huvuden och fnissade förtjust

Sådär som bara du gör

Jag kröp upp tätt intill med huvudet på din arm

Nära, nära

Började någon lång harang för att försöka förklara vad jag menade

Sådär som jag alltid gör

Bad dig att du skulle tänka på ett berg

eller ett ödsligt fjäll

Eller whatever egentligen, 

bara det är något kalt och tomt och jättestort

Där det växer ett ensamt träd i en sluttning

Sådär oskyddad och tunn

När det blåser viker sig trädet så att det nästan välter

Trädet har starka rötter och håller sig kvar

Men ibland blir stormen övermäktig

Då kan det vara bra att någon bygger ett vindskydd precis bredvid

som håller trädet säkert tills stormen har bedarrat

Och du sa att du kunde vara ett sådant vindskydd åt mig

Igen

"det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis"

jag kraschade igår
satt som ett darrande vrak på golvet och skämdes över att jag tillät mig själv att falla så igen
när jag lovat mig själv att jag ska hålla mig på benen nu
att aldrig trilla dit igen
jag kraschade
föll ned
förlorade

men när man passerat gränsen
och erkänt för sig själv
då har man nått botten
då kan man inte sjunka lägre
även när luften tar slut
när lungorna slutar försöka
när hjärtat slutar slå för några slag
så finns det inget lägre än botten
man kan inte sjunka lägre än så
då kan man titta upp ur brunnen
man kan ana en strimma av ljus någonstans där uppe
och man vet, att man kan ta sig dit
ett steg åt gången

det finns stegpinnar hela vägen upp ur brunnen
bara det att de befinner sig på olika avstånd
vissa är slippriga och förrädiska och tvingar en ned igen
men det finns stegpinnar hela vägen upp trots allt.

ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

de senaste veckorna har den där kalla handen som alltid kittlar nere vid ryggslutet långsamt letat sig uppåt och jag kan känna hur naglarna rispar längs ryggraden i ett försök att ta sig upp. Jag gör vad jag kan för att mota ned den, men jag går ständigt och väntar på att få känna den där handen mellan skuldrorna och sedan känna med en rysning hur den sluter sig kring nacken och trycker med en fingertopp i halsgropen i ett hotande försök att kväva mig.

Så, jag är inte övermannad av något. Inte än. Jag är envisare än så.

Nu, ganska exakt, är det två år sedan jag slutade med medicinerna. Det gör mig rädd. Två år har hittills varit gränsen för vad jag klarar av. Det är därför jag inte kan sova, jag är rädd, men medveten om att rädslan kan utlösa det. Så jag försöker allt jag kan att inte vara rädd. 

Och jag försöker svälja skammen och skuldkänslorna.

 Försöker tänka att det inte är mitt fel. 

Försöker tänka att det inte är pinsamt. 

Försöker tänka att du inte ser ner på mig. 

Försöker

försöker 

försöker