in cahoots with

Min mardröm jag drömde i natt hade en titel, ett namn. Jag mindes inte så mycket utav den, när jag vaknade kallsvettig exakt klockan 4, förutom det att i slutet av drömmen lutade jag mig ner mot en välvårdad kvinna som satt i en soffa, jag stirrade henne djupt in i ögonen för att på så sätt visa henne att jag är bättre än henne. Jag har klarat mig bättre, jag är inte lika fördärvad (ja det var det ordet som användes) som hon, mitt liv är bättre. Och genom att stirra in i hennes ögon fick jag se hennes liv, som en film innanför näthinnan, och hon fick se mitt liv. Men jag fick aldrig veta vem av oss som faktiskt hade klarat av att leva bäst, för vi båda hade varit med om skrämmande saker, för det var bara läskiga saker som vi fick se utav varandras liv, men jag minns inget av detta. När jag vaknade såg jag drömmens titel liksom skrivet framför mig "in cahoots with" .. Snacka om att vara förstörd efter engelskalektionerna..

Jag är så trött på mardrömmar, jag orkar inte vakna rädd princip varenda natt

att vara eller icke vara..

Det där med verklighetsflykt. Vad är det med oss människor att alltid, alltid drömma oss bort, önska att vi var någon annanstans, lämna vardagen för ett ögonblick och vara i fantasin för ett tag? Jag själv kan ägna timmar och åter timmar åt att sitta vid datorn och söka på stad efter stad i hela världen, bara för att kolla upp om det finns en möjlighet, om så bara en ynkapynka tiny winy pytteplutt till möjlighet, att det faktiskt funkar att resa dit. Bara för att komma bort för ett tag, lämna allt här hemma som är jobbigt, försvinna, få leva några dagar utan att stressa, bara få.. bara få vara!

Ska man behöva resa bort för att få uppleva allt detta? Det är ju sjukt, när man har allt man behöver, och lite till, precis där jag är just nu. Det gäller bara att slappna av lite, se på dagarna med lite distans, inte låta allt som händer vara så jäkla nära, så fruktansvärt viktigt - inte ta åt sig av det som inte fungerar, inte låta sig själv få ett nervöst sammanbrott så fort något inte går precis exakt som man planerat. Men det är så svårt, allting ska alltid vara så fruktansvärt hemskt svårt. Och det kommer alltid vara svårt, det är dumt att inbilla sig själv att det blir bättre. Det kommer fortfarande vara svårt att leva om 5 år, 10 år, 15 år.. Oavsett om man befinner sig i Sverige eller inte.

Nu har jag åter suttit och kollat upp möjligheten att bara dra härifrån, och det skulle fakiskt fungera. Men jag vet ju varför jag vill fly. Den kan ha något att göra med (men bara kanske!! xD) att jag drabbades av den fruktansvärda oturen att bli både magsjuk OCH förkyld samtidigt, och dessutom ha feber och extrem huvudvärk, så att jag tvingades vara hemma igår. Och på så sätt missa den jobbigaste skoldagen i mitt liv, då jag skulle bli av med TVÅ nationella prov, nu tvingas jag se fram emot att göra dom någon annan dag. Det enda som fick mig att gå till skolan den här veckan (mer känd som vecka 20, "den nya vecka 15") var vetskapen om att på fredag, äntligen, skulle allt vara över. Nu slumpade det sig så att det är över, för alla andra i min klass men inte för mig. Det, och att varje gång jag se mig själv i spegeln (kritvit i ansikten, blåa ringar under ögonen, röd och svullen runt näsan, svullna ögonlock, kan man ens vara svullen där? Rödsprängda ögon, fett hår som står rätt upp, halvöppen mun etersom jag är så täppt, ingen vacker syn, jag lovar, trots att Jocke solidariskt med en stor bukett blommor och en enorm nyinköpt bok i handen hävdar att "du är det vackraste som finns".. Även fast jag tvivlar på detta blir jag glad, gud vad jag älskar den människan) det kaaaaaan bidra till att jag bara vill dra härifrån, läma Sverige och verkligheten för ett par dagar, och slippa alla prov som väntar mig när jag återkommer till skolan. Men, det postiva med att vara så fruktansvärt sjuk är man inte kan plugga, nej det har varit tvärt omöjligt, för första gången på jag vet inte hur länge, har jag varit "pluggfri" i två dygn. Och det känns lite bättre att jag i dag under eftermiddagen faktiskt har övergivit sängen för ett par timmar och istället suttit här och drömt mig bort.. Man kan inte göra annat än att älska att vara sjuk. TACK

Det är en sån där tanke som inte riktigt finns, något abastrakt i bakhuvudet som inte går att formulera med ord, men vad?

jag är en liten människa som är rädd för hela världen

Förut var jag bara rädd för en sak i hela världen, ja så där extremt fruktansvärt skräckslagen. Jag var rädd för att vara ensam, och att ständigt få vara ensam. Att jag skulle bli gammal, ensam och bortglömt, utan vänner. Att ingen, absolut ingen skulle sakna mig när jag tillslut dog.

Det var innan jag träffade Jocke. Nu är jag inte längre rädd för att jag ska bli ensam, nu är jag rädd för exakt allt istället! Jag är helt plötsligt rädd, alltså fruktansvärt rädd för skräckfilmer, jag tycker att det är obehagligt att vara ensam hemma, jag är rädd för att jag inte ska få några barn, jag är rädd för att misslyckas, jag är rädd för bitchkatter, hundar, mördarkaniner, råttor, ormar, getingar, myror, myggor, gråsuggor, bärfisar, dammråttor, smutsiga händer.. Jag klarar inte av att vara vaken ensam på natten längre, eftersom jag är så hemskt mörkrädd, alltså lika rädd som ett 4-årigt barn. Jag är rädd för att Jocke ska råka ut för en olycka och aldrig aldrig någonsin komma hem igen. Jag kan knappt se en film för jag bölar oavsett om den är lycklig, sorglig, läskig eller rolig. Dessutom har jag blivit fruktansvärt rädd för höjder, jag hatar att komma hem och det inte är någon hemma, jag tycker att det är jätte jobbigt att gå på en buss, eftersom jag först måste möta busschauffören och sedan gå genom bussen, hitta en plats, och sen måste jag gå av utan att ramla! Jag är rädd för att inte hinna med allt som jag vill, jag rycker till och blir helt skräckslagen när någon gör en hastig rörelse eller när brödet hoppar upp ur brödrosten.. Ja, jag är nog rädd för det mesta faktskt.. Hur kunde det bli så, att jag gick från att bara vara rädd för en sak, till att vara rädd för allt? Jag tror att det var någon som gjorde att den första rädslan försvann :)

ahaha fett kul, 100 visningar på min blogg nu ^^ Asså vilka äre egentligen som läser allt det som jag skriver?? o.O

"jag vill bara ligga i gräset med dig nu och njuta av livet"

Jag gillar sådana småsaker som har förmågan att göra en helt vansinnigt lycklig. Sådana saker som att solen lyser, det regnar men är varmt samtidigt, att mamma ska göra ens favoriträtt till middag, det finns salami till mackorna i skolan, bussen är i tid, bussen är sen.. att vakna innan klockan ringer och inse att man får somna om en stund, att träffa någon man saknat, att lyckats på ett prov man trodde man skulle faila i, att se ett riktigt gammalt par som fortfarande håller varanni handen, att ha tid att kolla på tv på kvällarna, när allt är grönt ute, se solen gå upp, se solen gå ned, ligga i vattnet i timmar, springa som en ko på grönbete genom skogen, äta kakor, att komma hem, att få en sms av en person som man trodde hade glömt en, en oväntad händelse, bacon och äggröra, en nystädad lägenhet och en väldoftande toalett, lukten av mammas rabarberpaj.. att känna lukten av någon/något innan man ser den/det, att höra en låt som ger en underbara minnen, att sätta på radion och höra sin favoritlåt, att ha ett spanskaprov avklarat, en proppfull frys, att vakna på morgonen och känna sig lycklig, att det första jag ser när jag vaknar är dig, att det är en månad kvar till skolavslutningen, att slippa både idrott och spanska nästa år, att ha ett roligt sommarlov att se fram emot, att ha de bästa vännerna i världen, att ha på sig mjukisar i skolan, färga håret rött, att överraska någon med en present! att minnas något man glömt, lukten av nyklippt gräs blandat med dofterna från en grill, en lång promenad, när man inser att det är sommar.

Ja ni vet, allt sådant som gör en så lycklig att man bara vill studsa runt och sjunga glatt och hälsa på alla man möter och försöka få hela världen på lika gott humör som man är på själv. Att en sådan sak som att köpa en stor bukett med vita blommor som luktar gott åt sig själv, och ställa dom i en vas som helt matchar in i vardagsrummet. Sådant kan göra mig så lycklig, ville bara säga det.

Och att vänta på att den man älskar ska komma hem, så att vi kan lägga oss ner på en gräsmatta och bara leva livet.

vi överlever faktiskt

cha cha bloooggen xD

Söndag. Helgen är snart slut, den tar alltid slut förr eller senare, trots att man inte vill det. Imorgon måste alla vi stackars satar återvända till helveteshålet. Fast vi klarar en vecka till, jag vet att vi gör det! Jag vet att vi alla klarar av att gå upp imorgon, äta frukost, klä på oss, göra oss iordning och gå på bussen till skolan. Det är trots allt bara några få veckor kvar! Vi KLARAR DET HÄR! Trots att jag har spanska nationella imorgon så SKA jag klarar det, och jag ska göra det bra!

Som sagt, helgen är över, men det är bara fem dagar kvar tills det är fredag! Helgen har varit kul. Vem kunde veta att en fredagskväll i TROSA kunde vara rätt rolig?? Men i sällskap av två musikglada killar och en ukkelele kan man göra både sig själva och alla man möter rätt glada, och vem kunde veta att det gick att få igång värsta allsångstämningen på gatan utanför Trosa Sportbar klockan 1 på natten?

Igår hade jag och Jocke hemmamys. Jag skulle göra köttfärslimpa.. Till saken hör att jag aldrig gjort det förut.. Och ja, det blev mer köttfärsmos för jag råkade tappa den på spisen så att den gick i tusen bitar :'( Men söt som han är, så sa Jocke att den visst gick att äta och att den var jääätte god! Så kvällen var räddad, och den var faktiskt rätt god :)

Idag var jag och Julia ute och sprang, varv efter varv efter varv.. Fast det var nästan så att vi inte vågade springa på banan utanför Tomtaklintskolan eftersom det var massa äldre killar där som spelade fotboll.. Vi kom överens om att folk födda 87-88, 91 och 93 var trevliga, men folk som var födda 90, 94-98 inte var det.. Tyvärr visste vi ju inte hur gamla killarna var, men vi sprang ändå, och det var inte alls så farligt! Haha, vi var aaaasduktiga! :D Vi kom även överens om att inte uppfostra våra barn till fjortisar när vi får barn, usch säger jag bara. Inte så att man inte får vara som man vill, men jag är faktiskt allergisk mot parfym och hårspray, och jag vill inte att mina barn ska sminka sig som 12-åringar.. Så ta inte illa upp.

Det roligaste som hände mig i helgen utspelade sig för ungefär 10 minuter sen. Hela familjen satt samlad vid matbordet, och när vi ätit upp så ville min lillasyster visa upp sin nya klänning. "Rör er inte ur fläcken" ropade hon innan hon sprang upp för trappan. Knappt hade hon hunnit stänga dörren till sitt rumn när mamma viskade: "Kom, vi gömmer oss!!!!" Varpå jag, mamma och Jocke springer in i en garderob och släcker lampan och verkligen försöker att hålla sig tysta ( det är svårt att inte fnissa hysteriskt när mamma viskar om att tända lampan igen..) Sedan hör vi min syster lite surt gå runt och leta efter oss och buttert säga utanför garderoben "Guud vad elaka dom är.." Jag och mamma bryter ihop fullständigt och syrran hittar oss "( tyvärr.

Nu ska vi poppa popkorn och krypa ner i sängen och kolla på film!! :D Jag älskar min joakim^^ <3

i just want you to know who i am

Något som jag verkligen älskar det är när folk verkligen känner mig, jag tycker det är så underbart när folk vet vem jag är.

Jag har många gånger fått höra att om folk skulle beskriva mig, så skulle de säga dessa ord: tandpetare, apelsiner, kaka, vattenflaska, brööd
Det är nog en ganska bra kortfattad beskrivning på vem jag är.. Kul nog, man kan berätta precis vem jag är med hjälp av några få ord! Någon annan som idag visade att hon verkligen känner mig är Ellinor. Jag hade idag bestämt mig för att färga mitt hår rött, något som jag annars bara gör på hösten för att liva upp stämningen lite. Men nu är det vår, och stämningen i mitt huvud behövde livas upp så jag köpte hårfärg. När jag berättade det för Ellinor så skrattade hon bara och sa: " Hahaha vill du påminna dig själv om julen eller?" Hur kunde hon förstå det liksom? :$ Rött hår får mig att tänka på julgranskulor, på jullåtar och på julen, jag älskar verkligen jul!! Jag vara såååå nära att börja lyssna på min jul-låtlista på iPoden imorse, men jag avstod :) Men som sagt, det är så kul när folk vet precis hur man tänker!! Nu har jag iaf färgat håret (eller ja, min mamma färgade det) och jag färgade mammas hår mörktbrunt, ni ser ovan hur kuuul vi hade när vi färgade håret!!! :D Genast blev livet lite roligare och gladare, speciellt efter mamma extremt goda rabarberpaj.. (jag älskar min mamma. och kakor)

Något annat kul som hände mig idag var när min bror ringde: Jag: "Hej Dennis" Dennis: "Hej, tycker du och Jocke om kyckligklubbor?" Jag: "Jaaaa det gör vi..?" Dennis: "Okej bra, hejdå" Jag: "men va vänta lite??! Varför undrar du det? o.O" Dennis: "Jag har 1 kg kycklingklubbor i frysen som jag inte vill ha, och jag undrar om ni vill ha?" Jag: "Jaaa det vill vi väl.. Men varför har du ens 1 kg kycklingklubbor om du inte vill ha??!xD" Dennis: "Jag kom på att vi inte gillar kyckling på ben.." Så nu har jag och Jocke massor av kycklig i frysen!! För vi tycker om kycklingklubbor :)

en kaka är bra när man är stressad

Idag har jag varit stressad. Det har mest berott på att mitt kära USB-minne var borta, ja puts väck försvunnen! Sådanna saker ger mig en känsla av panik, när det är något som inte går som planerat.. Så idag var alltså min USb försvunnen, och med den halva mitt liv. För självklart hade jag ju U-landskunskapsarbetet som skulle in i dag på det där dumma elektroniska skiten, vilket resulterar i att jag drabbas av ett smärre sammanbrott och sitter och gråter på lektionen. Som tur var så hade jag min underbara vän Julia där som klappar mig lite på axeln och säger "Sluta gråta, sluta stressa. Varför låter du honom ta sådan stor plats i ditt liv? ( ja nu valde jag att referea till skolan som en han)" Och det har hon så rätt i. Varför låta något så onödigt som skolan få mig att må dåligt och vara stressad? En skoltrött och stressad elev beter sig på likande sätt mot skolan som en person som är olyckligt kär eller är i ett dåligt förhållade. Oviktiga småsaker förstoras upp till att bli hela världen, samtidigt som man själv blir helt och hållet kontollerad av något annat. Utan möjlighet till att göra egna val är man helt dominerad av vad någon annan har bestämt. Därför måste man låta sådana oviktiga skitsaker som skolan ta mindre plats i livet, för när allt kommer omkring; Vad gör ett MVG i U-landskunskap om 10 år? Nä precis, så varför är det då så himla viktigt just nu då.. Med tanke på att jag är urusel på att stava så har jag ändå alltid lyckats få MVG i svenska, då behöver jag ju verkligen inte oroa mig över alla andra ämnen, eller hur?

Ibland kan man verkligen inte koncentrera sig på att plugga, när fantasin bara skenar iväg åt andra håll. Som idag när jag försökte vara duktig och läsa genom biologin, jag hakade upp mig på första meningen "I ögat har vi receptorer.." "hmmmm receptorer... det påminner om reptiler... hmmm velociraptor.. det är en sorts dinosaurie, det finns dinosaurier med i Lille Fot! :D Det finns dinosaurier med i Ice Age också.. Jag älskar Ice age! Hm, jag älskar min mamma.. Det skulle va gnut med en kaka" Då är det lika bra att ge upp och sätta sig här istället.

En annan sak som jag har tänkt på är något som oroar mig lite.. Jag är rädd att jag och mina vänner håller på att förvandlas till äkta naturare, trots att vi bara är samhällsnaturare. Vi håller på med klassiska naturarskämt som bara vi förstår, och så avslutar vi allt med "Pqpq" Som att det egentligen är kul??? xD Eller vi sitter på bussen och Carl-David utbrister "aaah jag måste ha socker, glukos till min cellandning" och sedan läser på innehållsförteckningen till sin dricka "ribosomer", varpå vi skrattar fruktansvärt länge åt det faktum att det egentligen stod riboflavin men ribosomer var såååå mycket roligare.. Vi skämtar om dipol-dipolbindningar, att log:a derivatorna, våran matsmältningprocess, ja allt som har med naturämnena att göra! OCH vi tycker det är kul, det är väl i alla fall det viktigaste? Även fast det oroar mig ibland, vi får väl börja bete oss som de halvsamhällare vi faktiskt är.

Jag älskar min vänner =) Jag älskar min Joakim! Jag älskar kakor :)

Mamma hittade mitt USB-minne <3

jag finns också

Något som jag ogillar skarpt är folk som inte ser mig. Sådana människor som går i snigelfart precis framför en när man försöker komma förbi. Sådana som stannar precis framför fötterna på en så att man själv snubblar till, helst ska det vara 4,5 stycken på en rad också. Då är det EXTRA irriterande. Då går man där bakom som ett fån och försöker göra det omöjliga, ta sig förbi. Det är då man får en arm slängd i huvudet, eller någon som trampar en på fötterna och så blänger de surt som om dom tänker "vad gör du där bak egentligen? Flytta på dig" Vad tror du jag försöker göra?

Eller när någon avbryter när man försöker säga något viktigt, kanske till och med springer därifrån i ren desperation för att slippa höra vad man säger. Som att det man tänker och tycker inte är intressant, eller är oviktigt.

Detta gör att man känner sig osedd, osynlig, obetydlig rent ut sagt. Och personen ifråga ses som väldigt ouppmärksam, okänslig och egofixerad. Jag gillar inte att känna mig obetydlig. JAG EXISTRERAR OCKSÅ.