så äre bara

"Så underligt, tänkte mamman bekymrat. Så underligt att folk kan bli melankoliska och arga av att ha det bra. Men är det så, så är det så. Och då är det väl bäst att börja om från andra ändan."

my brain is hanging upsidedown, and i need something to slow me down

trött hjärna.

Det där med utbrändhet, det hela är lite komiskt. Hjärnan hänger inte riktigt med, inte kroppen heller förresten. man snubblar, ramlar, rullar fram. Tappar saker, glömmer saker, ser inte saker, gör inte det man ska men gör allt annat istället. Svårt att förklara det hela egentligen, gör det inte gärna. Försöker se det komiska i allt, att prata om det jag tänker (fastnar) på. eller skriva några rader när andan faller på, det är det där med att lätta på trycket, ventilera tankarna och känslorna. Att lämpa över det någon annanstans så man slipper bära på det själv. Men det är svårt, vissa dagar helt omöjligt, men vissa dagar, ibland, idag, så funkar det, lite iaf. Och det är skönt, man behöver såna dagar ibland, annars kommer man aldrig vidare, aldrig framåt, aldrig må bättre, aldrig aldrig aldrig. Men det går, sakta men säkert lunkar det fram i saklig mak, ibland backar det lite. Eller ibland och ibland, oftast menar jag, eller stillastående.

Men idag, ett litet fladder i närheten av hjärtat "det går, det kommer blir bra, jag klarar det här!"

Och det är bra skönt att skratta, det är ju det.

And I get lost in the nothingness inside of me

det här är inte jag

den här människan är inte den jag är

I'm too young to feel this old

Går med sänkt blick för att kunna undvika sådant som får mig att falla Jag, jag som aldrig tycktes få nog av att se världen Nu ser jag inte längre än marken under mina fötter

knappt det förresten

Om jag vill ta mig någonstans?

Nej det räcker att försöka hålla mig kvar

Med hjärtat i halsgopen, handen runt halsen, kippar jag efter luft

när världen omkring mig tycks så obegriplig

så ensam

och så stor

Att försöka andas medan jag långsamt kvävs

Att gå vidare när jag är fast

Att hålla mig upprätt när jag faller

Att se när mörkret 0mringar mig

Det är det som jag måste göra

Som att världen snurrar för snabbt

medan jag lönlöst försöker kasta mig framåt för att hinna med

Jag ramlar genom dagarna

För varje gång jag faller tar det längre tid att ta mig upp

Att tvingas möta andras ögon och dölja det

att skämmas

Men det är ju inte mitt fel, inte egentligen

Men försök inte att få mig att förstå det, omöjligt

jag är trött

Jag tycker om hösten, jag gör faktiskt det. Jag älskar att sitta på bussen och se hur träden långsamt förvandlas till något som liknar ett färgglatt fotografi. Det och varma jackor, stickade mössor och te.

Men trots detta är det med en klump i magen jag ser ut genom bussfönstret i min tjocka jacka. Inte på grund av hösten, nej inte det. Utan på grund av våren. Våren är som att vakna ur en lång sömn, som att vakna upp ur långvarig koma. Men om våren aldrig skulle komma, och man bara sover vidare? Nu, idag, i slutet av september, när hösten har precis börjat, och snart är det vinter, då tycks våren vara så långt bort. Som något ouppnåeligt.

Det är rädslan för vintern och kylan, för mörkret och hopplöst långa dystra dagar. Jag älskar vintern, det är inte det. Men jag älskar inte att vintern är så lång, längre än livet självt. Korta perioder klarar jag av, i början av vintern och kanske i slutet. Men inte innan den ens har kommit, då våren och uppvaknandet tycks vara alldeles för långt bort, och klumpen av rädsla inför det kommande becksvarta tycks kväva mig.

Om tiden kunde gå snabbare, snabbspola fram till april kanske? Men vad är meningen med det.. Snart kommer det än ny vinter, och då är det bara att ta tag i rädslan igen. Jag vill bara vakna igen.

" och jag känner inte riktigt

och jag lever inte riktigt

under dagarna som inte riktigt finns

men så kommer en säsong igen

och strömmen går igång igen

och nätterna blir ljusa

och jag känner och jag lever

och jag minns

Att allting

är nästan perfekt"

Kan man sakna något som man aldrig har haft?

Jag hatar att vara 18 år.

Jag hatar när folk berättar för mig vad jag inte kan, eller borde, göra.

Och jag hatar att min ålder ska hindra mig från att göra det jag vill göra.

Jag är vuxen, men behandlas som ett barn. Vid vilken ålder ses man som vuxen av omgivningen?

Vad behöver man egentligen göra för att få vara vuxen?

Jag vill inte ses som ett litet barn, utan som den människa jag faktiskt är. Åldern påverkar inte personligheten Jag vill inte höra att mina drömmar och mål inte passar sig för en artonårig, för jag tänker inte anpassa mina drömmar efter min ålder och mina mål efter vad andra anser vara normalt. Om jag var 10 år äldre, eller kanske 5 år äldre, skulle ingen bry sig, och ingen skulle tycka att jag var konstig på något sätt. Varför ska åldern behöva påverka en så mycket från att göra det man vill göra?

Som när folk tycker att det är konstigt att jag redan är förlovad, eller att vi förlovade oss "förtidigt". Om vi hade varit 10 år äldre, hade tidpunkten varit perfekt. Många "vuxna" förlovar sig innan de varit tillsammans ett år, jag och Joakim har varit tillsammans i snart två år och förlovade i över åtta månader. Om man vet vad man vill, och att man är redo, varför vänta? Det är inte konstigt eller korkat för att vi råkar vara "ungdomar", våra känslor är inte mindre äkta bara för att vi inte är trettio.

Jag är en människa, inte en ålder.

Jag hatar att vara 18 år.

"det börjar visst bli höst"

Första veckan på höstterminen är över. Det är så märkligt varje år, att så fort skolan börjar känns det som att det redan är höst. Som att det är något annorlunda i luften, en annan slags kyla, även fast det inte är kallt ännu. Sommaren tar sina sista skälvande andetag, för att så småningom utplånas helt och ligga i vila tills nästa år. Redan börjar löven gulna på träden, och överallt kan man se röda klasar med blad som hänger lite här och där. Sorgligt, att det ska gå så himla fort!

De senaste dagarna har jag försökt beskriva känslan jag har inom mig, det är samma sak varje år. De outtalade tankarna som hösten och skolstarten alltid för med sig. En blandning av lycka och förtvivlan, av förväntan men samtidigt total bestörtning. Att denna årtid, som på något sätt faktiskt är den vackraste, ska röra runt det så mycket i huvudet på en! Jag antar att det är vetskapen om att från och med nu kommer det bara att bli mörkare och kallare, tills vi alla vaknar upp igen ur denna vintersömn någon gång april. Men om man inte tänker så, på mörkret och rädslan över tomhet, finns där bara lyckliga tankar, glada färger, eviga fikastunder med te och tända ljus, den första snön, och sedan är det ju jul! Det är inte konstigt att man känner sig smått förvirrad om man blandar ihop alla dessa tankar i huvudet! För jag älskar ju hösten och alla mysiga hemmakvällar som den för med sig, men inte när mökret tar över dagen.. Någon som känner igen sig? I år ska jag göra det bästa för att inte låta höstmörkret ta över, utan fylla dagarna med glädje och ljus! Livet är trots allt vad man gör det till. Och jag VET att jag överlever ett skolår till!

Tycker att Lars Winnerbäck sammanfattar dessa tankar väldigt bra :

"Jag går och aktar mig för vintern

Och för gråten och den stora depressionen"

sommartider, jag känner det är nånting på gång!

Idag är det midsommarafton! Tänkte lite på vad midsommar innebär för mig, och när det är "sommar". Sommar för mig, det är när det finns vissa lukter i luften, speciella dofter som endast finns på sommaren. Dessa lukter börjar lite diskret dyka upp när våren kommer, lukterna av växter och grönska som dyker upp, sedan slår dessa lukter ut med full kraft någongång i juni. Lukten av våt asfalt och fuktig skog, som tränger sig på precis efter en ordentlig sommarskur, lukten av sol och nygrillat som blandar sig med lukten av en nyligen klippt gräsmatta tidigt en lagom ljummen sommarkväll. Lukten som kommer från ens egna armar, efter att man har varit ute en hel dag i solen, det är lukten av solkräm, det salta lukten av svett som orsakas av solen, och gräs som stiger upp i näsan på en själv när man duschar, vet ni vad jag menar? Lukten av sommar helt enkelt! Åh vad jag älskar sommaren! Idag blir det att kolla på kor som bajsar, grilla, och umgås med underbara människor <3 Glad midsommar på er alla!

"you might have laughed if i told you"

Härom dagen stötte jag ihop med en gammal klasskamrat, ni vet en sån där klasskompis man känt sedan lekis, som man gick i högstadiet med och som man har ansett vara en god vän under alla de åren som man kände varandra, trots att man aldrig träffas längre, och trots att man under senare tid har insett att man aldrig riktigt kände personen och att personen i fråga nog inte kände en själv så bra heller trots allt.

Hur som helst, vi satte oss på en trottoarskant, lustigt nog utanför den skola där vi tillsammans gick i högstadiet, vi gick våran sista dag där för nästan så exakt 2 år sedan. Vi satt och pratade om gemensamma minnen, om människor som fanns i våra liv då, förklarade händelser som inträffade då för varandra. Vi pratade lite om nuet, vad vi gör nu, och självklart fortsatte vi med att prata lite om framtiden, det som händer sedan och våra drömmar om framtiden.

Jag är ganska klar över mina framtidsdrömmar, de som känner mig vet exakt vad jag planerar att göra med mitt liv. Jag vill utbilda mig till lärare, helst mattelärare på gymnasienivå, men jag funderar på att först bli lågstadielärare och sedan plugga vidare. Jag vill helst ha massor av barn innan jag är 30, bo i ett gulligt område i Trosa, tills barnen är äldre för då vill jag bo i ett hus på landet. Jag vill vara omgiven av massor av underbara vänner. Sedan vill jag ha massor av barnbarn, bli gulligt tjock och baka bullar till alla barnbarnen. Sedan när jag är 100, och Jocke är 102, ja då är vi nog redo att somna in. (hahahahah detta är baaaara på ett ungefär hur jag vill ha det ;) )

Efter att jag hade berättat om mina framtidsdrömmar, tittade han på mig och utbrast i ett förvånat: "Men Annie!!! Av alla som gick i våran klass så trodde jag att det var DU, du med alla dina MVG:n och mål, som faktiskt skulle göra något större, nånting mer med ditt liv, än det där??"

Det han sa fick mig verkligen att fundera. Jag minns högstadietiden som en fruktansvärd period, då jag var fylld av åsikter och tankar, som jag aldrig vågade dela med mig av, eller fanns det ingen som ville lyssna? Kanske vågade jag inte stå för vad som fanns i mitt huvud, eller orkade jag inte engagera mig? Idag är jag fortfarande fylld av åsikter, det finns inga gränser på vad jag anser om saker och ting! Och jag skiter i vem som hör dom, och vad andra anser om det jag tycker, jag står för vad jag säger och tänker, jag är fylld av ett stort engagemang som jag inte rikigt vet vartifrån det kommer, detta stora engagemang för de minsta av saker, viljan att förändra världen på något sätt, att förändra även den minsta orättvisan till något bra. Då, under den tiden som vi gick i samma klass, drömde jag om att göra storslagna grejjer, jag skulle ha ett fruktansvärt välbetalt jobb (nånstans måste ju betygen ta en) , jag ville resa till månen, bestiga Mount Everest, gå längs kinesiska muren, jag minns fortfarande listan med saker som jag ville uppnå innan jag dog..

Då drömde jag om sådant som jag trodde faktiskt var möjligt för just MIG att uppnå, inget annat vågade jag drömma om. Men någonstans "along the road" förändrades min framtidsdrömmar, var det kanske med kärleken, eller med åldern? Nu är mina framtidmål lite mer.. "tråkiga" som jag tror min föredetta klasskamrat tänkte, men det är för att det är först nu jag vågar hoppas på att det lite mer vanliga faktiskt ska kunna inträffa i mitt liv. Att finna någon som jag älskar var nog som en liten "wakeup-call" som sa, att jag är precis som alla andra, som resten av mänskligheten, och det är därför har jag börjat våga drömma om sådana saker som händer andra, för att, jag, trots allt, är precis som alla andra. Därför vill jag ha det som alla andra har, någon som jag älskar, som älskar mig tillbaka, och underbara små barn, i en liten "Svenssonidyll", man behöver inte drömma större, och detta är att drömma stort för mig, eftersom det är allt jag vill ha :)

Bilden idag är tagen den 23 augusti 2009 av en underbar vän, 9 dagar innan mina framtidsdrömmar började förändras :) Och jag insåg precis att bilden är tagen på exakt samma ställe som bilden i inlägget "jag vet vad lycka är" tänk så mycket som har förändrats i mitt liv mellan när dessa bilder togs..

det är sommarlov

"Och vädret det blir bara sämre och sämre

Men skulle det bli någon hejd på regnet

Då blev det väl så hett att man inte stod ut"

Så är det sommarlov. Om ungefär 9 veckor börjar skolan igen, jag börjar mitt absolut sista år i gymnasiet, men det ska jag inte tänka mer på nu, leva i nuet vare ja. Jag har ett helt sommarlov framför mig, och äntligen har "sommarkänslan" kunnat infinna sig lite smått. Man skulle ju kunna tro att underbart varma sommardagar, att bada ute, skolavslutningar och studenter, och att kunna sitta ute i någons trädgård hela kvällen utan att det blir för kallt skulle kunna inge lite sommarlovskänsla? Nej men icke. Det jag, Annie Bengtsson, behöver för att inse att jag faktiskt är ledig från skolan, är att cykla genom ett sovande Trosa tidigt på morgonen på väg till jobbet, känna lukten av gummihanskar och ogräs, och att pga det ihållande regnet tvingas tillbringa dagarna i en instängd källaruppgång med damm i näsan, och att räkna minuterna tills jag slutar medan tiden tycks gå allt långsammare och långsammare. Ja, då känner jag att jag har SOMMARLOV. Underbart. Oavsett hur mycket jag än klagar på mitt jobb, på ogräset, trötthet eller regn, så är det ändå nu som jag är som lyckligast, konstigt nog. Jag slipper skolan, och har tid med så mycket annat än att bara plugga varende jävla dag. Jag hinner.. leva!!! Känns det som i alla fall.

Och så har jag så mycket inbokat under sommarlovet!! Det här lovet ska bli det bästa någonsin, det ska jag fan se till <3

jag vet vad lycka är

Jag är 18 år. Jag har precis idag gått ur andra året på gymnasiet. Jag står med ena foten i vuxenlivet, men jag är fortfarande ett barn på många sätt. Jag har ett helt sommarlov framför mig, och ett helt liv att fylla med minnen.

Och jag vet vad lycka är. Lycka är när man inser att allt är precis som det borde vara. Man är precis där man vill vara, man gör exakt det man vill göra, tillsammans med just de människorna man vill vara med, och det finns INGENSTANS man hellre skulle vilja vara, INGET man hellre skulle göra och INGEN man hellre skulle vilja vara med just för tillfället.

Det är det som är lycka. Att våga leva i nuet och ta till vara på alla ögonblick, vartenda ett. Och bara.. Bara skratta. Skratta åt skolan, skratta när saker och ting inte går som man tänkt sig, skratta åt bortdomnade ben på en gräsmatta sista skoldagen, skratta när regnet öser ner på picnicfilten så att man får springa och ta skydd under ett träd, skratta åt att man måste vänta en timme på bussen.. Skratta och skratta och skratta. Och spela lte kubb och sedan fika, och bara dra runt.

Jag vill bara tacka alla ni som gjorde denna dag oförglömelig, ni vet vilka ni är, jag älskar er, seriöst. Jag är lycklig :)

att minnas

Har suttit nu ett tag och gått genom alla gamla mail jag har, sådana som är upp till 5 år gamla, och suttit och skrattat åt mig själv. Att sådant som då verkade så fullkomligt logiskt att skriva till vänner, idag kan kännas så skrattretande. Och att sådant som då inte var kul alls, idag kan få mig att bryta ihop av skratt. Alla dessa mail får en att minnas vad som hände omkring en just när man skrev den där meningen, ett 3 år gammalt mal kan få en att minnas saker man glömt (eller trodde att man hade glömt). Tänk vad några gamla meddelanden kan få en att komma ihåg.. Ibland saknar jag den tiden, fast jag just då bara ville framåt, att tiden skulle gå och ta mig någonstans så att jag slapp växa fast där jag var. Jag ville bort. Men nu när jag har kommit så långt, när jag har blivit en helt annan människa och har allt det jag någonsin kunnat önska mig, så händer det ändå att jag saknar den tiden, den jag var då. Och så undrar jag, om jag hade gjort något annorlunda, ett annat val i ett avgörande ögonblick, vågat mer, försökt mer.. Hade jag då varit någon annan än den jag är idag? Tänk om jag hade vetat då, att jag idag skulle längta tillbaka, hade jag värderat dagarna annorlunda då? För att citera min kära vän Karin:

"Det är inte andra sidan staketet man vill till, för det ligger ju i framtiden.

Det är dom 5 år gamla kalendrarna man vill ha använding för.."

Bjuder på en gammal bild av mig

in cahoots with

Min mardröm jag drömde i natt hade en titel, ett namn. Jag mindes inte så mycket utav den, när jag vaknade kallsvettig exakt klockan 4, förutom det att i slutet av drömmen lutade jag mig ner mot en välvårdad kvinna som satt i en soffa, jag stirrade henne djupt in i ögonen för att på så sätt visa henne att jag är bättre än henne. Jag har klarat mig bättre, jag är inte lika fördärvad (ja det var det ordet som användes) som hon, mitt liv är bättre. Och genom att stirra in i hennes ögon fick jag se hennes liv, som en film innanför näthinnan, och hon fick se mitt liv. Men jag fick aldrig veta vem av oss som faktiskt hade klarat av att leva bäst, för vi båda hade varit med om skrämmande saker, för det var bara läskiga saker som vi fick se utav varandras liv, men jag minns inget av detta. När jag vaknade såg jag drömmens titel liksom skrivet framför mig "in cahoots with" .. Snacka om att vara förstörd efter engelskalektionerna..

Jag är så trött på mardrömmar, jag orkar inte vakna rädd princip varenda natt

att vara eller icke vara..

Det där med verklighetsflykt. Vad är det med oss människor att alltid, alltid drömma oss bort, önska att vi var någon annanstans, lämna vardagen för ett ögonblick och vara i fantasin för ett tag? Jag själv kan ägna timmar och åter timmar åt att sitta vid datorn och söka på stad efter stad i hela världen, bara för att kolla upp om det finns en möjlighet, om så bara en ynkapynka tiny winy pytteplutt till möjlighet, att det faktiskt funkar att resa dit. Bara för att komma bort för ett tag, lämna allt här hemma som är jobbigt, försvinna, få leva några dagar utan att stressa, bara få.. bara få vara!

Ska man behöva resa bort för att få uppleva allt detta? Det är ju sjukt, när man har allt man behöver, och lite till, precis där jag är just nu. Det gäller bara att slappna av lite, se på dagarna med lite distans, inte låta allt som händer vara så jäkla nära, så fruktansvärt viktigt - inte ta åt sig av det som inte fungerar, inte låta sig själv få ett nervöst sammanbrott så fort något inte går precis exakt som man planerat. Men det är så svårt, allting ska alltid vara så fruktansvärt hemskt svårt. Och det kommer alltid vara svårt, det är dumt att inbilla sig själv att det blir bättre. Det kommer fortfarande vara svårt att leva om 5 år, 10 år, 15 år.. Oavsett om man befinner sig i Sverige eller inte.

Nu har jag åter suttit och kollat upp möjligheten att bara dra härifrån, och det skulle fakiskt fungera. Men jag vet ju varför jag vill fly. Den kan ha något att göra med (men bara kanske!! xD) att jag drabbades av den fruktansvärda oturen att bli både magsjuk OCH förkyld samtidigt, och dessutom ha feber och extrem huvudvärk, så att jag tvingades vara hemma igår. Och på så sätt missa den jobbigaste skoldagen i mitt liv, då jag skulle bli av med TVÅ nationella prov, nu tvingas jag se fram emot att göra dom någon annan dag. Det enda som fick mig att gå till skolan den här veckan (mer känd som vecka 20, "den nya vecka 15") var vetskapen om att på fredag, äntligen, skulle allt vara över. Nu slumpade det sig så att det är över, för alla andra i min klass men inte för mig. Det, och att varje gång jag se mig själv i spegeln (kritvit i ansikten, blåa ringar under ögonen, röd och svullen runt näsan, svullna ögonlock, kan man ens vara svullen där? Rödsprängda ögon, fett hår som står rätt upp, halvöppen mun etersom jag är så täppt, ingen vacker syn, jag lovar, trots att Jocke solidariskt med en stor bukett blommor och en enorm nyinköpt bok i handen hävdar att "du är det vackraste som finns".. Även fast jag tvivlar på detta blir jag glad, gud vad jag älskar den människan) det kaaaaaan bidra till att jag bara vill dra härifrån, läma Sverige och verkligheten för ett par dagar, och slippa alla prov som väntar mig när jag återkommer till skolan. Men, det postiva med att vara så fruktansvärt sjuk är man inte kan plugga, nej det har varit tvärt omöjligt, för första gången på jag vet inte hur länge, har jag varit "pluggfri" i två dygn. Och det känns lite bättre att jag i dag under eftermiddagen faktiskt har övergivit sängen för ett par timmar och istället suttit här och drömt mig bort.. Man kan inte göra annat än att älska att vara sjuk. TACK

Det är en sån där tanke som inte riktigt finns, något abastrakt i bakhuvudet som inte går att formulera med ord, men vad?

jag är en liten människa som är rädd för hela världen

Förut var jag bara rädd för en sak i hela världen, ja så där extremt fruktansvärt skräckslagen. Jag var rädd för att vara ensam, och att ständigt få vara ensam. Att jag skulle bli gammal, ensam och bortglömt, utan vänner. Att ingen, absolut ingen skulle sakna mig när jag tillslut dog.

Det var innan jag träffade Jocke. Nu är jag inte längre rädd för att jag ska bli ensam, nu är jag rädd för exakt allt istället! Jag är helt plötsligt rädd, alltså fruktansvärt rädd för skräckfilmer, jag tycker att det är obehagligt att vara ensam hemma, jag är rädd för att jag inte ska få några barn, jag är rädd för att misslyckas, jag är rädd för bitchkatter, hundar, mördarkaniner, råttor, ormar, getingar, myror, myggor, gråsuggor, bärfisar, dammråttor, smutsiga händer.. Jag klarar inte av att vara vaken ensam på natten längre, eftersom jag är så hemskt mörkrädd, alltså lika rädd som ett 4-årigt barn. Jag är rädd för att Jocke ska råka ut för en olycka och aldrig aldrig någonsin komma hem igen. Jag kan knappt se en film för jag bölar oavsett om den är lycklig, sorglig, läskig eller rolig. Dessutom har jag blivit fruktansvärt rädd för höjder, jag hatar att komma hem och det inte är någon hemma, jag tycker att det är jätte jobbigt att gå på en buss, eftersom jag först måste möta busschauffören och sedan gå genom bussen, hitta en plats, och sen måste jag gå av utan att ramla! Jag är rädd för att inte hinna med allt som jag vill, jag rycker till och blir helt skräckslagen när någon gör en hastig rörelse eller när brödet hoppar upp ur brödrosten.. Ja, jag är nog rädd för det mesta faktskt.. Hur kunde det bli så, att jag gick från att bara vara rädd för en sak, till att vara rädd för allt? Jag tror att det var någon som gjorde att den första rädslan försvann :)

ahaha fett kul, 100 visningar på min blogg nu ^^ Asså vilka äre egentligen som läser allt det som jag skriver?? o.O

"jag vill bara ligga i gräset med dig nu och njuta av livet"

Jag gillar sådana småsaker som har förmågan att göra en helt vansinnigt lycklig. Sådana saker som att solen lyser, det regnar men är varmt samtidigt, att mamma ska göra ens favoriträtt till middag, det finns salami till mackorna i skolan, bussen är i tid, bussen är sen.. att vakna innan klockan ringer och inse att man får somna om en stund, att träffa någon man saknat, att lyckats på ett prov man trodde man skulle faila i, att se ett riktigt gammalt par som fortfarande håller varanni handen, att ha tid att kolla på tv på kvällarna, när allt är grönt ute, se solen gå upp, se solen gå ned, ligga i vattnet i timmar, springa som en ko på grönbete genom skogen, äta kakor, att komma hem, att få en sms av en person som man trodde hade glömt en, en oväntad händelse, bacon och äggröra, en nystädad lägenhet och en väldoftande toalett, lukten av mammas rabarberpaj.. att känna lukten av någon/något innan man ser den/det, att höra en låt som ger en underbara minnen, att sätta på radion och höra sin favoritlåt, att ha ett spanskaprov avklarat, en proppfull frys, att vakna på morgonen och känna sig lycklig, att det första jag ser när jag vaknar är dig, att det är en månad kvar till skolavslutningen, att slippa både idrott och spanska nästa år, att ha ett roligt sommarlov att se fram emot, att ha de bästa vännerna i världen, att ha på sig mjukisar i skolan, färga håret rött, att överraska någon med en present! att minnas något man glömt, lukten av nyklippt gräs blandat med dofterna från en grill, en lång promenad, när man inser att det är sommar.

Ja ni vet, allt sådant som gör en så lycklig att man bara vill studsa runt och sjunga glatt och hälsa på alla man möter och försöka få hela världen på lika gott humör som man är på själv. Att en sådan sak som att köpa en stor bukett med vita blommor som luktar gott åt sig själv, och ställa dom i en vas som helt matchar in i vardagsrummet. Sådant kan göra mig så lycklig, ville bara säga det.

Och att vänta på att den man älskar ska komma hem, så att vi kan lägga oss ner på en gräsmatta och bara leva livet.

vi överlever faktiskt

cha cha bloooggen xD

Söndag. Helgen är snart slut, den tar alltid slut förr eller senare, trots att man inte vill det. Imorgon måste alla vi stackars satar återvända till helveteshålet. Fast vi klarar en vecka till, jag vet att vi gör det! Jag vet att vi alla klarar av att gå upp imorgon, äta frukost, klä på oss, göra oss iordning och gå på bussen till skolan. Det är trots allt bara några få veckor kvar! Vi KLARAR DET HÄR! Trots att jag har spanska nationella imorgon så SKA jag klarar det, och jag ska göra det bra!

Som sagt, helgen är över, men det är bara fem dagar kvar tills det är fredag! Helgen har varit kul. Vem kunde veta att en fredagskväll i TROSA kunde vara rätt rolig?? Men i sällskap av två musikglada killar och en ukkelele kan man göra både sig själva och alla man möter rätt glada, och vem kunde veta att det gick att få igång värsta allsångstämningen på gatan utanför Trosa Sportbar klockan 1 på natten?

Igår hade jag och Jocke hemmamys. Jag skulle göra köttfärslimpa.. Till saken hör att jag aldrig gjort det förut.. Och ja, det blev mer köttfärsmos för jag råkade tappa den på spisen så att den gick i tusen bitar :'( Men söt som han är, så sa Jocke att den visst gick att äta och att den var jääätte god! Så kvällen var räddad, och den var faktiskt rätt god :)

Idag var jag och Julia ute och sprang, varv efter varv efter varv.. Fast det var nästan så att vi inte vågade springa på banan utanför Tomtaklintskolan eftersom det var massa äldre killar där som spelade fotboll.. Vi kom överens om att folk födda 87-88, 91 och 93 var trevliga, men folk som var födda 90, 94-98 inte var det.. Tyvärr visste vi ju inte hur gamla killarna var, men vi sprang ändå, och det var inte alls så farligt! Haha, vi var aaaasduktiga! :D Vi kom även överens om att inte uppfostra våra barn till fjortisar när vi får barn, usch säger jag bara. Inte så att man inte får vara som man vill, men jag är faktiskt allergisk mot parfym och hårspray, och jag vill inte att mina barn ska sminka sig som 12-åringar.. Så ta inte illa upp.

Det roligaste som hände mig i helgen utspelade sig för ungefär 10 minuter sen. Hela familjen satt samlad vid matbordet, och när vi ätit upp så ville min lillasyster visa upp sin nya klänning. "Rör er inte ur fläcken" ropade hon innan hon sprang upp för trappan. Knappt hade hon hunnit stänga dörren till sitt rumn när mamma viskade: "Kom, vi gömmer oss!!!!" Varpå jag, mamma och Jocke springer in i en garderob och släcker lampan och verkligen försöker att hålla sig tysta ( det är svårt att inte fnissa hysteriskt när mamma viskar om att tända lampan igen..) Sedan hör vi min syster lite surt gå runt och leta efter oss och buttert säga utanför garderoben "Guud vad elaka dom är.." Jag och mamma bryter ihop fullständigt och syrran hittar oss "( tyvärr.

Nu ska vi poppa popkorn och krypa ner i sängen och kolla på film!! :D Jag älskar min joakim^^ <3

i just want you to know who i am

Något som jag verkligen älskar det är när folk verkligen känner mig, jag tycker det är så underbart när folk vet vem jag är.

Jag har många gånger fått höra att om folk skulle beskriva mig, så skulle de säga dessa ord: tandpetare, apelsiner, kaka, vattenflaska, brööd
Det är nog en ganska bra kortfattad beskrivning på vem jag är.. Kul nog, man kan berätta precis vem jag är med hjälp av några få ord! Någon annan som idag visade att hon verkligen känner mig är Ellinor. Jag hade idag bestämt mig för att färga mitt hår rött, något som jag annars bara gör på hösten för att liva upp stämningen lite. Men nu är det vår, och stämningen i mitt huvud behövde livas upp så jag köpte hårfärg. När jag berättade det för Ellinor så skrattade hon bara och sa: " Hahaha vill du påminna dig själv om julen eller?" Hur kunde hon förstå det liksom? :$ Rött hår får mig att tänka på julgranskulor, på jullåtar och på julen, jag älskar verkligen jul!! Jag vara såååå nära att börja lyssna på min jul-låtlista på iPoden imorse, men jag avstod :) Men som sagt, det är så kul när folk vet precis hur man tänker!! Nu har jag iaf färgat håret (eller ja, min mamma färgade det) och jag färgade mammas hår mörktbrunt, ni ser ovan hur kuuul vi hade när vi färgade håret!!! :D Genast blev livet lite roligare och gladare, speciellt efter mamma extremt goda rabarberpaj.. (jag älskar min mamma. och kakor)

Något annat kul som hände mig idag var när min bror ringde: Jag: "Hej Dennis" Dennis: "Hej, tycker du och Jocke om kyckligklubbor?" Jag: "Jaaaa det gör vi..?" Dennis: "Okej bra, hejdå" Jag: "men va vänta lite??! Varför undrar du det? o.O" Dennis: "Jag har 1 kg kycklingklubbor i frysen som jag inte vill ha, och jag undrar om ni vill ha?" Jag: "Jaaa det vill vi väl.. Men varför har du ens 1 kg kycklingklubbor om du inte vill ha??!xD" Dennis: "Jag kom på att vi inte gillar kyckling på ben.." Så nu har jag och Jocke massor av kycklig i frysen!! För vi tycker om kycklingklubbor :)

en kaka är bra när man är stressad

Idag har jag varit stressad. Det har mest berott på att mitt kära USB-minne var borta, ja puts väck försvunnen! Sådanna saker ger mig en känsla av panik, när det är något som inte går som planerat.. Så idag var alltså min USb försvunnen, och med den halva mitt liv. För självklart hade jag ju U-landskunskapsarbetet som skulle in i dag på det där dumma elektroniska skiten, vilket resulterar i att jag drabbas av ett smärre sammanbrott och sitter och gråter på lektionen. Som tur var så hade jag min underbara vän Julia där som klappar mig lite på axeln och säger "Sluta gråta, sluta stressa. Varför låter du honom ta sådan stor plats i ditt liv? ( ja nu valde jag att referea till skolan som en han)" Och det har hon så rätt i. Varför låta något så onödigt som skolan få mig att må dåligt och vara stressad? En skoltrött och stressad elev beter sig på likande sätt mot skolan som en person som är olyckligt kär eller är i ett dåligt förhållade. Oviktiga småsaker förstoras upp till att bli hela världen, samtidigt som man själv blir helt och hållet kontollerad av något annat. Utan möjlighet till att göra egna val är man helt dominerad av vad någon annan har bestämt. Därför måste man låta sådana oviktiga skitsaker som skolan ta mindre plats i livet, för när allt kommer omkring; Vad gör ett MVG i U-landskunskap om 10 år? Nä precis, så varför är det då så himla viktigt just nu då.. Med tanke på att jag är urusel på att stava så har jag ändå alltid lyckats få MVG i svenska, då behöver jag ju verkligen inte oroa mig över alla andra ämnen, eller hur?

Ibland kan man verkligen inte koncentrera sig på att plugga, när fantasin bara skenar iväg åt andra håll. Som idag när jag försökte vara duktig och läsa genom biologin, jag hakade upp mig på första meningen "I ögat har vi receptorer.." "hmmmm receptorer... det påminner om reptiler... hmmm velociraptor.. det är en sorts dinosaurie, det finns dinosaurier med i Lille Fot! :D Det finns dinosaurier med i Ice Age också.. Jag älskar Ice age! Hm, jag älskar min mamma.. Det skulle va gnut med en kaka" Då är det lika bra att ge upp och sätta sig här istället.

En annan sak som jag har tänkt på är något som oroar mig lite.. Jag är rädd att jag och mina vänner håller på att förvandlas till äkta naturare, trots att vi bara är samhällsnaturare. Vi håller på med klassiska naturarskämt som bara vi förstår, och så avslutar vi allt med "Pqpq" Som att det egentligen är kul??? xD Eller vi sitter på bussen och Carl-David utbrister "aaah jag måste ha socker, glukos till min cellandning" och sedan läser på innehållsförteckningen till sin dricka "ribosomer", varpå vi skrattar fruktansvärt länge åt det faktum att det egentligen stod riboflavin men ribosomer var såååå mycket roligare.. Vi skämtar om dipol-dipolbindningar, att log:a derivatorna, våran matsmältningprocess, ja allt som har med naturämnena att göra! OCH vi tycker det är kul, det är väl i alla fall det viktigaste? Även fast det oroar mig ibland, vi får väl börja bete oss som de halvsamhällare vi faktiskt är.

Jag älskar min vänner =) Jag älskar min Joakim! Jag älskar kakor :)

Mamma hittade mitt USB-minne <3

jag finns också

Något som jag ogillar skarpt är folk som inte ser mig. Sådana människor som går i snigelfart precis framför en när man försöker komma förbi. Sådana som stannar precis framför fötterna på en så att man själv snubblar till, helst ska det vara 4,5 stycken på en rad också. Då är det EXTRA irriterande. Då går man där bakom som ett fån och försöker göra det omöjliga, ta sig förbi. Det är då man får en arm slängd i huvudet, eller någon som trampar en på fötterna och så blänger de surt som om dom tänker "vad gör du där bak egentligen? Flytta på dig" Vad tror du jag försöker göra?

Eller när någon avbryter när man försöker säga något viktigt, kanske till och med springer därifrån i ren desperation för att slippa höra vad man säger. Som att det man tänker och tycker inte är intressant, eller är oviktigt.

Detta gör att man känner sig osedd, osynlig, obetydlig rent ut sagt. Och personen ifråga ses som väldigt ouppmärksam, okänslig och egofixerad. Jag gillar inte att känna mig obetydlig. JAG EXISTRERAR OCKSÅ.

det är fredag

"I don't care if Monday's black

Tuesday,Wednesday - heart attack
Thursday, never looking back

It's Friday, I'm inlove"

Det är fredag äntligen! Ute är det nästan sommar och det är helg! Kan det bli bättre?

Sen har jag inte så mycket mer att skriva om, förutom att jag har en vän som heter Carl-David, han är snäll :) Han gillar oxå kakor! Jag skulle aldrig klara av att gå till skolan om inte han var där och var glad... Var alltid den du är!

jag är trött på vardag

Ibland känns det som att det lätta har varit för svårt, och allt för tungt alldeles för länge. När varje dag är den andra lik och det inte finns någon vettig anledning att ens FÖRSÖKA kliva upp ur sängen på morgonen, när tröttheten ständigt är närvarande och allt man vill är att sova och sova och sova tills det är sommar lov, när man helt enkelt inte orkar med, när helgen är allt man kan tänka på men den går alltför fort. Då är man trött på vardag. Känslan av att allt man gör upprepas dag efter dag efter dag efter dag efter dag, när man inte längre minns när man gjorde en sak, eller ens ATT man har gjort det.

När varje dag känns som ett lång uppförsbacke som man tvingas gå i, bärandes en stor väska med tegelsten, och allt man har att se fram mot är ännu fler uppförsbackar, och ännu fler tegelstenar. Då tappar man verkligen motivationen!

Men de två senaste dagarna när jag har vaknat har det känts annorlunda. Första dagen brydde jag mig inte så mycket om den känslan av gjädje i magen, utan jag tänkte bara " äh orka. jävla skitdag. jag tänker inte ens försöka vara glad. nej jag ska vara helt jävla olycklig hela jävla dagen. jag bryr mig inte. det är ingen idé." Men imorse sträckte jag på mig lite, låg kvar i sängen ett tag och funderade, om jag nu har en liten glad känsla i magen så ska jag ta till vara på den, jag klarar det här, jag är lycklig. Jag har haft så mycket tur, så varför ska jag gå runt och anstränga mig att må dåligt och stressa upp mig för småsaker? Jag är ju en lycklig människa! Skolan och prov och betyg kommer inte att påverka mitt liv om 10 år, det som betyder något är att jag är glad just nu, just här och nu. Det viktigaste i livet har jag redan hittat, jag älskar någon och det känslan övervinner allt. Så var glad för fan!

Så med ryggsäcken fylld av godis (om man nu blir lite olycklig så får man trycka i sig sötsaker som bot) så bestämde jag mig för att ta en annan buss till skolan. Man måste variera sig ibland!! Om man alltid har samma rutiner så blir det så fruktansvärt tråkigt i längden.. En så liten sak som att ta en annorlunda buss kan ge en liiiten förändring i vardagen i alla fall. Och så träffade jag Jacob och Patrik på bussen! Så, att prata lite med bra vänner som man inte träffar varje dag är alltid kul ^^ Så att bara göra en liten förändring en dag, kan göra hela dagen bättre!

Jag ska försöka variera min vardag så mycket som möjligt bara för att hålla vardagstristessen borta. Och så länge är det bara att räkna ner, snart är det ju lov!

jaaaa

Jag har en blogg. Trodde aldrig att den här dagen skulle komma, men nu gjorde den det (tyvärr?) Här ska jag skriva allt jag tänker och tycker, och det lär blir mycket.. Eller mjaa, det beror på om jag har tid det vill säga =)
Idag hade jag en liten tanke på biologin.. Jag har så fruktansvärt många tankar i huvudet som snurrar runt och mitt dagliga liv skulle nog bli liiiiite lättare om jag kunde skriva av mig några av tankarna, det skulle bli så mycket lättare att koncentrera mig på saker och ting då :) Typ lektionen..
Jag har läst i en bok en gång att en genomsnittlig elev sållar bort ungefär vart femte ord som läraren säger, så om läraren i fråga hinner med 100 ord i minuten (ja, jag har kontrollräknat, med tanke på eventuella avbrott osv) så innebär det att en genomsnittlig elev sållar bort ca 20 ord per minut, vilket är ca 600 ord på en halvtimmes lång genomgång... Det är rätt mycket! Om man även tar med i beräkningen att eleven då och då sitter och tänker på annat under många många minuter så innebär det ännu mer bortfall av lektionen! (åh neeeeej) För att minska detta svinn på tid och ord så skriver jag alltså en blogg för att få bort onödiga tankar ur huvudet och maximera mitt lärande under lektionen!!!! yay