"Bara döda fiskar följer med strömmen"

Om man måste vara precis som alla andra i den här världen för att bli accepterad kan det lika gärna va. Jag skulle aldrig kunna bli lycklig genom att agera så som andra människor tycker att jag ska göra, bara för att tillgodose alla dessa osynliga regler vi har i samhället.

Man kan omöjligt fatta beslut som endast är baserade på andras åsikter. Vad som är rätt för någon behöver inte vara rätt för någon annan. Och vad som är rätt för mig är verkligen inte något som behöver vara rätt för dig. Men jag ser inte ner på dig för det du väljer, så varför ska du se ner på mig för att jag tar tag i mitt liv och styr det åt den riktningen som passar mig bäst?

Väljer att tänka så som en smart människa sa till mig för ett tag sen:

"Om människor omkring dig gör dig irriterad

Kan du välja två sätt att agera på

Antingen öslar du energi på att bli arg och frustrerad över att du är missförstådd

Eller så väljer du att lägga energin på något som gynnar dig"

Så jag väljer att inte lägga så mycket fokus på alla negativa människor omkring mig, det är deras olycka att de är så pessimistiska. Gläder mig åt alla fina kommentarer jag får, tack alla ni som förgyller min dag!

Forever can never be long enough for me, To feel like I've had long enough with you

Skulle bara vilja lägga till lite grejer på listan av sådant som jag stör mig på när det gäller min skola:

6. Alla dessa människor som jag inte vet vilka det är.. Skolan är miniliten, men ändå ser jag minst två nya människor varje dag.. VILKA ÄR DOM? Man borde ju vid det här laget känna igen alla, men neääää då, eller är det bara jag som glömmer bort alla? Nog för att jag har svårt för ansikten... men aja

7. Vuxna människor som ser ut som elever. Även dom vet jag inte vilka de är... Och det stör mig faktiskt, lite grann xD När man möter någon i korridoren som man inte vet huruvida det är en elev eller en lärare, och isf, lärare i vad??

Bara för att du aldrig skulle göra samma val som jag, betyder det inte att det inte är rätt för mig

Bittra människor har ingen plats i mitt liv. Jag har alltid ansett att om man inte kan säga något snällt, då kan man lika gärna hålla tyst. Jag ser mig själv som en väldigt positiv människa, men något jag inte klarar av är när folk ska vara så himla negativa. Har ni någonsin försökt att se det från någon annans perspektiv?

Jag hade egentligen velat skriva ett glatt inlägg, har bokat tid för ultraljud idag, gått en underbar vårpromenad med en fantastisk människa och dessutom ätit min första glass idag...

Mitt val, mitt beslut, mitt liv. Även om ni anser att jag gjort fel så är det mitt beslut? Stötta mig istället - jag vill inte ha negativa människor i min omgivning. Om du vill mig något, säg det till mig istället för att prata bakom min rygg. Det här är en av de bästa sakerna som hänt mig i mitt liv, förstör det inte för mig.

Jag blir aldrig samma, från och med du

Jag vet vad jag vill!

Jag har väl egentligen alltid vetat...

Valet har alltid varit självklart, funnits där i bakhuvudet sedan så länge jag kan minnas

Men idag, nu.. Nu känns det så jävla rätt helt enkelt

Kan knappt bärga mig innan det blir min tur, min tur att Föra det vidare.

Jag ska bli lärare, så rätt att jag blir alldeles till mig..

Känner mig som någon religiös som just fått en uppenbarelse..

Ska bara ta itu med lite saker först

Ta hand om lite småsaker..

Sköta någon som inte kommer kunna klara sig en dag utan min närvaro

Ofattbart

Men även det så jäkla rätt!

Du är det bästa jag någonsin gjort, knuten.

I'll never be all you want me to

Är det bara jag eller går tiden ruskigt fort?

Dagarna bara susar förbi,

och det är nästintill omöjligt att peka ut någon specifik händelse en viss dag.

Allt bara flyter ihop till ett,

och det känns som att allt som hänt det senaste halvåret har skett under de senaste veckorna..

Idag är det exakt 82 dagar kvar

Inte en endaste dag till...

Känns som att det var förra veckan, eller kanske igår

Som vi klev in i skolan efter sommarlovet, och insåg att det var 291 dagar kvar

291 Dagar kvar innan allt var över

På något sätt vill jag stanna tiden, dra i nödbromsen för att sakta in

Jag vill njuta av den sista tiden, för från och med nu blir inget som det varit tidigare

Men samtidigt har jag fått nog, trött på den här tillvaron

Skulle kunna hoppa fram ett tag, jag längtar vidare

Kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar framåt,

men samtidigt, allt förändras från och med nu

Och.... "Jag blir aldrig densamma från och med du..."

I just don't wanna miss you tonight

Sitter här och skrattar lite, livet är bra underhållande

Funderar lite på vad jag vill göra med mitt liv

Och har kommit fram till att jag faktiskt inte vet,

and i couldn't care less

Tillräckligt nöjd med ett varmt underbart badkar tror jag

Annat då?

Roar mig lite med att lyssna på stressade människor

Tänker att jag också borde vara stressad...

Men nej då, det går inte.

Har massor att göra, men får ingenting gjort

Tror att det borde göra mig stressad, men bryr mig inte

Har väl tappat intresset

Men lika glad för det är jag - (men gladast är nog räven)

I could call you baby, I could call you, dammit... It's one in a million

"Sometimes life tickles me" - Dana, According to Jim

25 days, until I get to know if...

Det finns tre saker med skolan som jag verkligen stör mig på, och nej, då menar jag ingenting med själva skolarbetet, utan fenomen som tillhör min skola endast. Nej fyra saker är det jag stör mig på!
1. De automatiska dörrarna. Vad är problemet? Om jag kommer in ensam genom entrén så öppnas inte den andra dörren. Det är inget fel på den, det vet jag för den öppnar sig alltid för andra, men inte för mig. Varje gång jag går in i skolan ensam uppmärksammar jag detta fenomen och blir fett förstörd.
2. Att alla på vår skola tycks ha svarta jackor. När man haft tidig lunch och på tillbakavägen möts utav strömmen av svartklädda människor blir jag smått deprimerad. KOM IGEN, kan någon våga vara annorlunda? Och när jag i en stor grupp av svart skymtar lite beige eller rött blir jag så glad att jag nästan vill krama personen! Själv är alla mina jackor blå eller röda.
3. Stolarna. Inte nog med att stolarna är för breda för bordet så att man inte får plats helt och klämmer varandras fingrar, de är för hööööga! Om jag vill sitta bekvämt på lektionen, mot ryggstödet, NÅR JAG INTE GOLVET. Kanske inte tycks vara ett stort problem, men efter några timmar får man faktiskt ont. Väldigt ont.
4. Mattanterna. Nog sagt om det,jag eldar upp mig för mycket inom detta problem. Säger bara: "GE MIG EN HEL JÄVLA KORV!!!!!!!!!!!!! Ska det vara så svårt?????" Men jag är inte bitter, nej verkligen inte.
5. Skitsnack. Det värsta med en liten skola är att skvaller sprids snabbt, det är ju så. Önskar bara att folk hade modet att gå fram till mig och fråga hur det ligger till istället för att titta konstigt och viska. Just saying. Jag berättar gärna för er som vill veta, men hatar när folk som inte känner mig pratar bakom min rygg. Är väl lite känslig av mig, och rädd för folks reaktioner, speciellt från de som inte känner mig och inte vet vad jag klarar av att hantera.

Ja det blev 5 saker, big deal. Är väl hormonerna, så lätt att skylla allt på det <3

I don't think that I confessed, Everything I feel

Kom, så ruttnar vi ihop

på alla veta-bättre-typer

som ska säga hur man gör

För har man nån gång grävt en grop

åt alla veta-bättre-typer

får man jävlar ligga i och skämmas tills man dör

you said that this is crazy, you're a half a world away

Det är vår ute! Satt härom dagen och läste genom alla gamla blogginlägg jag skrivit, och fastnade för det jag skrev i september när allt bara var jobbigt och det var svårt att hålla ögonen öppna:

"Men trots detta är det med en klump i magen jag ser ut genom bussfönstret i
min tjocka jacka. Inte på grund av hösten, nej inte det. Utan på grund av våren.
Våren är som att vakna ur en lång sömn, som att vakna upp ur långvarig koma. Men
om våren aldrig skulle komma, och man bara sover vidare? Nu, idag, i slutet av
september, när hösten har precis börjat, och snart är det vinter, då tycks våren
vara så långt bort. Som något ouppnåeligt. "

Tänk om jag vetat då att jag faktiskt skulle överleva? Inte det att jag bokstavligt talat trodde att jag skulle dö, men ändå. Så undrbart att på något sätt se tillbaka på de månader som gått förbi, det läskiga är bara att jag knappt minns något som hände under den tiden. Som sov jag på riktigt all denna tid.
Men nu är jag vaken, mer vaken än någonsin, och trots allt som händer som är väldigt förvirrande känner jag mig mer tillfreds med livet än någonsin. Även om mina planer för framtiden förändras, vilket är oerhört skrämmande, känner jag mig så sällsamt.. lycklig!

Förutom det, så är det skönt att komma ut med hemligheter som man hållit inom sig så länge, allt blir så mycket mer verkligt när man får prata om det med andra.

Och annars? Det blir många promenader med dig i mitt huvud, en del sömnlösa nätter. Men vad gör de? Lyssnar mycket på musik och funderar, har fastnat för "Two days in February" med de Goo Goo Dolls. Underbar låt, rekommenderar den varmt till andra som gillar att fundera.