Förut var jag bara rädd för en sak i hela världen, ja så där extremt fruktansvärt skräckslagen. Jag var rädd för att vara ensam, och att ständigt få vara ensam. Att jag skulle bli gammal, ensam och bortglömt, utan vänner. Att ingen, absolut ingen skulle sakna mig när jag tillslut dog.
Det var innan jag träffade Jocke. Nu är jag inte längre rädd för att jag ska bli ensam, nu är jag rädd för exakt allt istället! Jag är helt plötsligt rädd, alltså fruktansvärt rädd för skräckfilmer, jag tycker att det är obehagligt att vara ensam hemma, jag är rädd för att jag inte ska få några barn, jag är rädd för att misslyckas, jag är rädd för bitchkatter, hundar, mördarkaniner, råttor, ormar, getingar, myror, myggor, gråsuggor, bärfisar, dammråttor, smutsiga händer.. Jag klarar inte av att vara vaken ensam på natten längre, eftersom jag är så hemskt mörkrädd, alltså lika rädd som ett 4-årigt barn. Jag är rädd för att Jocke ska råka ut för en olycka och aldrig aldrig någonsin komma hem igen. Jag kan knappt se en film för jag bölar oavsett om den är lycklig, sorglig, läskig eller rolig. Dessutom har jag blivit fruktansvärt rädd för höjder, jag hatar att komma hem och det inte är någon hemma, jag tycker att det är jätte jobbigt att gå på en buss, eftersom jag först måste möta busschauffören och sedan gå genom bussen, hitta en plats, och sen måste jag gå av utan att ramla! Jag är rädd för att inte hinna med allt som jag vill, jag rycker till och blir helt skräckslagen när någon gör en hastig rörelse eller när brödet hoppar upp ur brödrosten.. Ja, jag är nog rädd för det mesta faktskt.. Hur kunde det bli så, att jag gick från att bara vara rädd för en sak, till att vara rädd för allt? Jag tror att det var någon som gjorde att den första rädslan försvann :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar