ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

de senaste veckorna har den där kalla handen som alltid kittlar nere vid ryggslutet långsamt letat sig uppåt och jag kan känna hur naglarna rispar längs ryggraden i ett försök att ta sig upp. Jag gör vad jag kan för att mota ned den, men jag går ständigt och väntar på att få känna den där handen mellan skuldrorna och sedan känna med en rysning hur den sluter sig kring nacken och trycker med en fingertopp i halsgropen i ett hotande försök att kväva mig.

Så, jag är inte övermannad av något. Inte än. Jag är envisare än så.

Nu, ganska exakt, är det två år sedan jag slutade med medicinerna. Det gör mig rädd. Två år har hittills varit gränsen för vad jag klarar av. Det är därför jag inte kan sova, jag är rädd, men medveten om att rädslan kan utlösa det. Så jag försöker allt jag kan att inte vara rädd. 

Och jag försöker svälja skammen och skuldkänslorna.

 Försöker tänka att det inte är mitt fel. 

Försöker tänka att det inte är pinsamt. 

Försöker tänka att du inte ser ner på mig. 

Försöker

försöker 

försöker