om jag får nåt att säga till om, då ska du dansa på min grav

Jag vet att jag sällan skriver längre, men det finns en mening med det När jag startade bloggen för några år sedan var jag noggrann för mig själv att detta inte skulle bli ett av alla måsten i vardagen. Bloggen skulle jag ha för att skriva när jag hade något att skriva, inte för att tvinga fram ett inlägg från tomma luften. Jag vill skriva något som betyder något för mig, inte skriva för skrivandes skull. Ibland bläddrar jag tillbaka i tiden och läser, både vad jag skrev innan graviditeten och mina ord om Melwins första år. Jag är så glad att jag kan läsa om hur livet förändrades och hur noggrant jag beskrev Melwins första tid. Det är något jag kan gå tillbaka till länge framöver och le lite åt. Att läsa om veckorna när Melwin bara skrek, om kaoset, tröttheten och matlagning. Det är så roligt! Självklart kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag inte skriver så ofta längre, men samtidigt ser mitt liv annorlunda ut idag. Livet handlar om prioriteringar och den senaste tiden har det varit så mycket annat som har varit viktigt.

Melwin börjar bli stor, och det blir alltmer tydligt för mig att han är en egen liten individ. Det är häftigt att se hur ett barn utvecklas från att vara helt beroende av en, till att kunna fatta egna beslut. Han har nu gått på förskola (måste lära mig att det heter FÖRSKOLA och inte dagis) i en dryg månad och det är helt fantastiskt att se hans utveckling under den tiden. Man hör ständigt hur snabbt barn lär sig saker när de börjar på förskolan eftersom de snappar upp saker från de andra barnen. Men det går inte att föreställa sig den hastigheten, det är nästan så att vi ser nya framsteg varje dag. Melwin har blivit så kärvänlig mot sin omgivning, och inte bara mot mig, han sträcker gärna upp armarna mot sina nära och kära och vill sitta i knät. Han kramas och har nu lärt sig att pussas på munnen. Det kommer ut alltfler ord ur den lilla munnen och favoritordet för tillfället är "iiiilar" (bilar), men även "däj" (där) är en klar favorit. Han förstår så sjukt mycket mer än vad man inser, och han kan peka på olika kroppsdelar, hämta saker man ber om, och han förstår enkla frågor som "vill du ha välling?".Det är underbart att se hur min lilla plutt leker med andra barn, samsas om leksaker och hälsar på varandra när han kommer på morgonen. Det är fint och jag blir alldeles varm inombords.

Jag funderar alltmer på barnuppfostran. Hur vill jag som förälder ge min son de bästa förutsättningarna inför livet? Alla föräldrar har sina olika tankar om vad som är viktigt för just dem, och för mig råkar trygghet och oberoende vara nyckelorden. Jag vill inte vara den som sopar banan för Melwin, jag vill vara den som skapar en bra grund att stå på och något att falla tillbaka på när det går fel. Jag vill att Melwin ska våga testa sina vingar utan att vara rädd, men ändå veta att vi alltid finns där för honom. Han ska inte behöva vara beroende av oss utan han ska våga själv. Jag tror inte på den enkla vägen. Jag vill uppfostra Melwin till att vara stark i sig själv och inte tvivla på sina egenskaper. Det är en tuff värld där ute, krasst sagt, det finns så mycket man kan råka ut för. Jag är rädd för samma saker som de flesta föräldrar, att min son ska uppleva utanförskap och mobbing i skolan, att han ska hata sig själv och att han inte ska få välja vilken riktning hans liv ska ta.

Jag ska göra allt jag kan för att Melwin ska blir en trygg människa. Och nej, jag kommer inte att uppfostra honom till att bli en MAN med allt vad det innebär, utan min förhoppning ligger i att han ska bli en självständig människa och vara sig själv med allt vad det innebär. Om det nu blir så att han blir lastbilschaffis, fotbollsspelare eller advokat, om han väljer att dansa balett, rida eller spela golf, så är det whatever för mig. Så länge som han väljer själv. Jag kommer finnas det och stötta honom i varje steg han tar. Han behöver inte följa normen för mig, så länge som han är lycklig och inte skadar andra människor.

Det är lite av den anledningen att vi är glada över den inriktning som Melwins förskola har - montessoriinpirerad. Det innebär att förskolan är mer inriktad på att barnen kan själva. Jag tycker om den tanken eftersom det tankesättet lär barnen att utveckla sig själva och inte se vuxna som sin egen serveringspersonal. Jag är inte här för att serva Melwin, utan för att hjälpa honom att bli vuxen. Jag tror att den tanken ger barn bättre självförtroende eftersom de lär sig att de klarar av allt. Och jag vill att Melwin ska veta att det inte finns något som han inte kan göra.

En grund i Melwins är hans trygghet utöver vi som föräldrar och förskolan. Han (och vi) har den underbara turen att vara omgivna av underbara människor som alla står nära Melwin och bryr sig om honom. De är sådana som ni som får vardagen att gå runt. Livet som sambo, student och småbarnsförälder är inte alltid det lättaste men jag njuter ändå av varje sekund. Tack alla!

Avrundar med Bo Kaspers Orkester:

"Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav."

Lilla upptäckaren

älskade tokfrans

böcker är kul så länge som det finns iiilar eller en vovve i :)