Att man ska behöva andra människor för att inse saker med sig själv. Har börjat prata med människor nu, om hur jag mår och vad som hänt, och det är skönt. Att kunna öppna munnen och vara helt och hållet mig själv - med mina tankar, drömmar, åsikter. Att slippa skämmas över vem och vad jag är, att vara ärlig med mig själv och andra. Att kunna erkänna, det är en sådan lättnad! Jag behöver inte gå omkring och låtsas att allt är som det ska - för det är det inte. Men det är bättre! Det är huvudsaken, det kan bara gå uppåt från och med nu, självklart går det neråt vissa dagar, men jag har kommit långt - längre än vad jag någonsin kunnat drömma om. För sex månader skulle jag aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle kunna hamna där jag är idag! Och att prata med folk - att höra deras tankar om det hela, får mig att förstå mig själv mycket bättre. Jag förstår varifrån min beteenden kommer ifrån, och hur jag ska bryta dem. Jag vägrar bli ett offer under mina egna tvång, ingen ångest ska kunna hindra mig från att leva MITT liv och göra allt det jag vill kunna göra.
Att vakna på morgonen, de flesta dagar i alla fall - och känna att jag är mig själv. Och inse att jag hela tiden har varit någonstans där inne i mörkret, osedd av mig själv och omvärlden- men jag har hittat fram igen! Att erkänna: jag lider av extrem ångest med svåra depressiva inslag, jag har tvångsbeteende och har ett väldigt instabilt humör där det inte finns något mellanting mellan mina extrema känslor. Och det är idag inte pinsamt att säga det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar