Dag 2

Jag är sämre, Jocke är bättre efter fem dagar med feber. och Melwin vet vi inte. Han tycks inte ha feber vilket är positivt. Men han är bara vaken kortare stunder, äter oftare men lite i taget, och bara gnäller. I vanliga fall skriker han när han är missnöjd, nu gnäller han bara. Och sover. Lilla hjärtat. Tur att vi båda är hemma och kan hjälpas åt åtminstone. Jag tar tillbaka alla gånger jag gnällt när jag varit sjuk tidigare. Att bo hemma och inte ha barn när man är sjuk är ju rena semestern! Det finns någon som fixar allt åt en, ser till att det finns mat hemma, att hemmet ser okej ut, och man kan bara tänka på sig själv och slappa i soffan. Nu måste man se till att familjen och en själv får i sig mat, att det överhuvudtaget finns något ätbart hemma, att hemmet inte faller ihop under tiden man är utslagen och att det finns toalettpapper! Det sista är viktigt, så igår var vi tvungna att ta oss till affären. Och mitt i allt ska man orka ta hand om en ledsen bebis, när man helst av allt bara vill ligga och se död ut. Att amma när man är sjuk är ännu jobbigare än vanligt, speciellt på natten när man mår ännu sämre.
Igår hade vi turen att Melwin somnade redan nio på kvällen, rekord ju. Han vaknade vid halv elva men somnade om så fort jag lyfte upp honom, och åt inte fören halv ett. Skönt. Och eftersom jag tog natten gick Jocke upp med Melwin vid åtta. Man får liksom köra med att den som har störst behov av sovmorgon får sova, och nu när vi båda varit sjuka och Melwin äter så ofta på natten är det ju jag som behöver extra sömn på morgonen. Även om jag önskar att jag kunde göra detsamma för Jocke. Rätt mysigt i alla fall att hänga i soffan hela dagen med min familj