Kvällen innan hade jag en blödning som fortfarande höll i sig, så jag visste att något skulle hända snart. Fick första värken när jag satte mig i soffan strax efter 17.00 för att kolla på Grey´s anatomy. De kom med en gång med 10 minuters mellanrum och höll på så i drygt en timme, de var inte så starka då. Sedan saktade de ner och kom inte lika tätt, för att senare under kvällen och natten komma med 6-7 minuters mellanrum och hålla i sig 1-1,5 minut. Jag sov väl sammanlagt 1,5 timme den natten eftersom det är svårt att sova när man har ont.
TISDAG 25 SEPTEMBER
När Jocke gick upp för att äta frukost strax efter 5 på morgonen satt jag med honom och åt, och vi diskuterade huruvida han borde stanna hemma eller åka till jobbet. Jag tyckte att han skulle åka ändå eftersom värkarna fortfarande bara kom med omkring 7 minuters mellanrum, även om det nu gjorde rejält ont. Men eftersom vi tänkte att det kunde ta ett tag innan de kom tätare var det lika bra att han åkte - man vet ju inte hur många dagar han missar annars. Det var en jobbig dag, värkarna vägrade komma tätare och jag var trött. Lyckades ändå på något sätt sova mellan värkarna . Försökte lindra dem med en varm vetesäck och dusch, men det var svår när jag var själv att ta mig upp och så vidare. Min bror kommer över på dagen med choklad som jag tryckte i mig. Ringde min barnmorska som jag hade tid hos under dagen och sa att jag inte kunde ta mig till Trosa, svårt att ta sig till bussen och ner till Trosa ensam med värkar, vi kom överens om att jag skulle komma ner nästa morgon eftersom Jocke kunde ta morgonen ledigt då. Tog det lugnt hela dagen och försökte vila, men det var svårt. Värkarna fortsatte komma lika "sällan". På kvällen tog vi det bara lugnt och umgicks med varandra, eftersom vi förstod att vi snart inte skulle vara själva längre. Det var en jobbig natt, värkarna kom inte lika tätt som natten innan, men var mycket mycket mer smärtsamma. Hade ännu svårare att sova. Var då och då tvungen att gå upp och luta mig över spjälsängen när det kom en extra jobbig värk. Tillslut lyckades jag av ren utmattning sova ca 15 minuter åt gången innan det var dags igen, sov väl sammanlagt ett par timmar. Jobbigt.
ONSDAG 26 SEPTEMBER
06.00
Tog en dusch på morgonen, men svårt att stå i duschen när man har ont. Väckte Jocke och vi åt frukost. Försökte kissa med det var svårt, gjorde ont.
08.00
Tog oss ner till barnmorskan, Jocke fick leda in mig, försökte kissa igen på vårdcentralen men fick inte ut allt. Pratade med barnmorskan om att jag knappt sovit på två nätter och att jag hade värkar med ca 10 minuters mellanrum. Hon kände på magen och sa att bebisen hade sjunkit ner ytterligare. Hon bestämde sig då för att se efter om det var något på gång, och kunde konstatera att jag öppnat mig 1 centimeter. 1 centimeter och värkar i 36 timmar! Hemskt. Men det visade i alla fall på att jag inte hade ont i onödan, och att det var något på gång. Hon ringde då och pratade med förlossningen som bestämde att jag skulle komma in på kontroll, Aningen skulle jag få hjälp att sätta igång det eftersom jag haft värkar så länge som egentligen inte gjorde någon större nytta, eller så skulle jag få en sovdos som tog bort smärtan så att jag skulle få sova en natt och vara utvilad när det var dags. Vi bestämde att jag skulle åka hem, duscha, ta alvedon och försöka vila, och åka in till förslossningen vid lunch. På vägen hem handlade Jocke sådant som jag kände mig sugen på, och sådant vi behövde till förslossningen, jag satt kvar i bilen, kunde inte gå då.
9.30
Hemma. Försökte kissa igen men gick inte så bra nu heller, gjorde så ont i blåsan att jag grät lite. Trött. Jocke hämtade en pall och jag satt i duschen ett bra tag. Funkade faktiskt. Var glad för att Jocke var hemma och kunde ta hand om mig. Åt en risifrutti. Låg i sängen med vetesäck och kollade på teve. Jocke värmde på den flera gånger, återigen glad. Åt en till risifrutti. Värkar med 8 minuters mellanrum
13.00
Sa åt Jocke att äta lunch. Kom på att jag borde äta också för att orka med dagen. Värmde på en matlåda från frysen, tappade den på glovet, la mig på sängen och grät, Jocke tröstade och plockade undan, all mat hamnade inte på golvet :) Fortfarande 8 minuters mellanrum mellan värkarna. Ringde förlossningen som barnmorskan sagt och dom sa att eftersom värkarna inte blivit värre så skulle jag få en sovdos. Blev både glad och besviken. Glad för att jag skulle få sova en natt och återkomma, men ledsen för att det inte skulle vara över än. Vi bestämde oss ändå för att ta med den färdigpackade väskan och smörgåsar.
14.15
Kom in på förlossningen. Fick göra en CTG-kurva för att kolla värkarna. Värkar med
6 minuters mellanrum. Öppen 2 cm. Barnmorskan säger att det är onödigt att vi ska åka hem när det är på gång, det är för långt att åka fram och tillbaka. Vi blir istället tillsagda att avvakta på sjukhuset ett tag, så vi går ner till cafeterian och fikar.
16.30
Tillbaka på förlossningen, värre värkar. Barnmorskan tycker att jag ska ta ett bad. Helt underbart!! Ligger där i ungefär 1,5 timme. Det fungerar bra att andas genom värkarna och Jocke sitter på en pall bredvid. Jag har riktigt kul! Något övertrött kanske.
18.00
Kopplas återigen till en ctg-kurva. Allt är som det ska, värkar med 2-3 minuters mellanrum som varar i ungefär 50 sekunder. Öppen 4 centimeter. Bebisen fortfarande inte helt fixerat, huvudet är högt och rörligt. De vill avvakta ett par timmar och se om vi antingen ska fortsätta, eller få värkarna att avstanna och sova över natten.
 |
| Fast med ctg-kurvan |
20.45
Barnmorskan tycker att vi ska röra oss lite. Går till fikarummet på BB så att Jocke kan få kaffe. Han äter smörgåsar och jag knaprar på ett skorpa. Har ont ont ont. I rummet sitter de som redan fått bebisar, avundsjuk. Åker sedan ner till entrén. Jag går runt i rummet och lutar över bänkar vid varje värk medan Jocke går ut till bilen och hämtar vår väska. Uppe på rummet tar jag ett bad till.
21.35
Ny barnmorska. Det är mycket att göra på förlossningen så de ringer in flera. Kan inte kissa, säger det. Försöker igen
Vi är själva rätt länge, Kan fortfarande inte kissa och det gör ont. Jocke försöker hjälpa mig men ingenting fungerar. Riktigt smärtsamma värkar, sådär så att jag inte vet om jag ska sitta, ligga, stå eller dö. Väljer att stå upp lutad över ett skötbord. Börjar fundera på smärtlindring, Jocke frågar om jag vill ha något, nickar tydligen. Men vill inte ha epidural, livrädd för den
22.20
Barnmorskan gör en bladderscanner, alltså kollar urinblåsan. Hon säger att den måste tömmas för att bebisens huvud ska kunna sjunka ner helt. Antingen att jag lyckas kissa eller att de tömmer blåsan med ett kateter. Blir rädd! Vill inte göra det. Försöker kissa igen, men svårt med värkar. Fryser, ligger i sängen med flera filtar och skakar. Fortfarande öppen 4 centimeter.
22.50
Barnmorskan kommer in igen, hon har pratat med läkaren som bestämt att jag ska ta epidural för att kunna slappna av tillräckligt för att kunna gå på toa. Blir skräckslagen och bara darrar, vill verkligen inte. Men vill inte heller att de tappar blåsan, känns inte som att jag har så mycket val när de kommer in med sprutor och så. Får först dropp i armen, bara det är jobbigt att se när de stoppar in en nål i armvecket. Mycket livligt barn
00.29
Sedan kommer narkosläkaren in, måste lägga mig på sidan med ryggen ut, svårt att röra sig. Rädd. Jocke sitter framför och håller mig i handen och kollar mig i ögonen hela tiden och försöker få mig att slappna av. Han är till en stor hjälp! Först bedövar läkaren ryggen, försöker tänka att bedövningen som man tar när man drar ut tänder är värre. Sedan själva sprutan. Och det känns faktiskt, men det gick bra. Den fungerar inte på en gång, känner av flera värkar innan det fungerar.
 |
| precis fått epidural, sladdar ööööverallt |
00.40
Och sedan... All smärta borta! Ser på skärmen när jag har värkar, men känner ingenting! 4 värkar på 10 minuter.
00.41
Får gå på toa. Lite krångligt med alla sladdar överallt, från ryggen, armen och två från magen. Lite skakis och får inte gå utan en speciell gåstol, Jocke får dra med sig droppställningen och vara mitt stöd. Sedan... Heaven! En av de bästa stunderna den natten, lyckas kissa! Extremt lycklig
 |
| ingen smärta! nyponsoppapaus |
 |
| börjar bli långtråkigt.. |
01.50
Nu undersökning. Nu öppen 7 centimeter! Det gick fort. Barnmorskan säger att det är för att jag nu kunnat slappna av, och för att jag kunnat kissa. Hon konstaterar att jag har en stor buktande hinnblåsa som kommer spricka när som helst. Hon råkar spräcka den så att vattnet går, Barnmorskan får panik och ber Jocke ringa på klockan, ingen kommer. Jocke får agera undersköterska och hämta handdukar osv. Tydligen inte bra att vattnet gick nu eftersom bebisen inte är helt fixerad och då kan navelsträngen hamna runt halsen när vattnet rinner ut. Hon håller emot till hon känt att allt är som det ska. Och sedan... Störtflod :D Där fick Jocke för att han ville att något skulle hända ;) Jocke får hjälpa bm med att se till att det inte hamnar fostervatten överallt. Tydligen rikligt med vatten. Skalpelektod sätts, alltså att man fäster en grej på bebisens huvud så att man ska höra hjärtljuden och sådant tydligen. En till ctg-kurva kopplas.
02.40
5 sammandragningar på 10 minuter. Kissar igen
03.10
Öppen 9 centimeter, lycka! Mer vatten går. 4 värkar/10 minuter, kraftiga accelerationer
Känner inte längre av någon effekt av epiduralen. Ingen kommer är man ringer, mycket på förlossningen. Gör ruskigt ont. Jocke håller mig i handen och andas med mig genom varje värk. Så trött att jag somnar till emellanåt. Känner mig allmänt lycklig. Snart är han här!
04.10
5 värkar/10 minuter. Helt öppen, men bebis fortfarande inte fixerad. Ställer mig upp och står lutad över gåställningen. Har riktigt rejält ont och är inte riktigt medveten om omgivningen.
04.40
Krystvärkar. Står upp och börjar krysta. Jocke ringer på klockan. Ingen kommer.
04.45
Börjar bli irriterad, ingen kommer, ringer igen. En undersköterska kommer säger att hon ska hämta barnmorskan. Fortsätter krysta, men vågar inte helt ta i, rädd för att bebis ska komma innan någon är där.
04.55
Ingen kommit. Fortsätter krysta, kan inte hålla mot längre. Känner att bebis är påväg ner, säger till Jocke att han kommer nu. Han ringer på klockan igen.
05.01
Barnmorskan kommer! Äntligen. Hon säger först att jag inte krystar på riktigt. Hon ser sedan efter och får panik, bebisens huvud påväg! Hon frågar om jag vill fortsätta stående eller om jag vill lägga mig i sängen. Jag säger att jag inte vet, bryr mig inte i nuläget. Krystvärkar känns ungefär som att man är jätte jätte jätte bajsnödig, så att krysta är ungefär som att försöka bajsa. Typ
05.05
Barnmorskan bestämmer att jag ska ligga i sängen, lyckas få upp mig i den. Hon stressar med att fixa allt, hon har lite panik - hon måste få fram allt som behövs vid födseln. Hon säger att jag varit jätte duktig som har klarat det så bra själv :D Att krysta känns verkligen helt fantastiskt, ens kropp vet precis hur man ska göra, och det går inte att göra på något annat sätt. Det är som att man inte gjort annat i livet och man behöver inte tänka särskilt mycket, det bara.. händer! Jag minns att jag bad om ursäkt för att jag luktade så illa, man svettas rätt mycket när man föder barn och jag tyckte det var jobbigt att inte lukta så gott. Men ingen brydde sig.
05.20
"Pojke framfödes i framstupa kronbjudning, navelsträngen 1 varv om halsen, föres över axlarna.
Förlossningen startades: spontant
Förlossningen avslutades: ej instrumentellt"
 |
| "and there he was" |
Det går inte att beskriva hur det känns när ens barn föds. Jag fick känna på hans huvud när det var nära, det var så konstigt att veta att han var där, och att jag kunde känna honom. Då visste jag att det snart var över, och barnmorskan sa att han snart skulle vara här. Och sen, det var ungefär som att det inte var jag där. Att det inte var vi, jag och Jocke som skulle ha barn, utan mer som en film. Det kändes så himla overkligt! Och så gled han liksom ut, det gick så himla lätt. Och han skrek på en gång, så jag visste med detsamma att allt var som det skulle, han blev inlindad och jag fick direkt upp honom på mitt bröst. Den lyckan går inte att beskriva, känslan att det inte var vi där försvann, och allt kändes så självklart. Såklart att det var han som gömt sig i min mage så länge, och han var perfekt
 |
| frukostbrickan man får efter förlossningen, och jag var sugen ¨på kaffe! |
 |
| underbara skapelse |
Tänka sig att du kunde efter allt det där se helt lugn och fin ut, som om inget hade hänt ^^
SvaraRaderadet var ju för att han var där då :)
SvaraRadera