Igår åkte jag och Melwin till Gnesta och träffade två mammor och deras bebisar. Jag hittade dom via min mammagrupp på facebook, riktigt smidigt! Det var Carolina med lilla Thea snart 8 månader, och Beatrice med Isabelle snart 4 månader. Det tycks vara Melwins lott att bli omgiven av flickor! Jag känner inte en enda som har en liten pojke, lite knäppt eftersom jag trodde att detta var ett pojkår eftersom det föddes typ 7 andra pojkar på hans födelsedag.. Men men, riktigt trevligt var det! Vi promenerade lite och pratade, och barrikaderade sedan ett café med våra barnvagnar som riktiga cafelatte-morsor! Melwin var lite kinkig, eller lite och lite.. Oj oj vad han skrek. Men jag fick svaret på hans humör senare under kvällen när vi kommit hem, i form av en bajsblöja Det var ju trots allt en vecka sedan sist så då förstår man att han hade lite ont i magen. Roligt i alla fall att hitta andra mammor att umgås med, som dessutom var i nästan samma ålder som jag, man har mer gemensamt då än om de skulle vara över 30 liksom.
Det enda tråkiga med dagen var bussresan hem. Det var jätte många som skulle gå på bussen, så jag och Carolina stod kvar och pratade en stund innan jag klev på. Det känns liksom bäst att behöva vara på bussen så kort stund som möjligt eftersom risken finns att Melwin vaknar och börjar skrika när vagnen stannar, och då måste jag gå och betala och lämna en skrikande bebis ensam. Och även om han inte skulle vakna vill jag inte lämna honom mer en precis så länge som jag behöver, vilket blir svårt med massa folk. Dessutom är det svårt att få upp vagnen och spänna fast den när det springer massa folk i gången, så därför väntade jag till det var 2-3 stycken kvar innan jag baxade på vagnen. Så skulle jag tydligen inte ha gjort. Först ropar chauffören på Carolina och undrar varför vi väntade, sedan går han runt i gången och säger till passagerare att han är så trött på sådana som jag. När jag sedan ska betala börjar han skälla på mig, och jag försöker förklara för honom varför jag inte klev på bussen samma sekund som den kom in, men då börjar han skrika och lyssnar inte. Så jag går och sätter mig igen, lagom arg och förnedrad. Man undrar ju ibland om vissa busschaufförer anser att det är deras jobb att försöka få mammor att stanna hemma med sina barn medan de är mammalediga, för inte vågar man åka buss i alla fall när man får det här bemötandet. Som att man är ett hot bara för att man har en vagn med sig. Dessutom var bussen 20 minuter sen så det kan varit därför han var så arg, men det ska väl la inte gå ut över mig? Nu säger jag inte att alla busschaufförer är otrevliga, för det är dom inte, men många är det. Hem kom jag i alla fall, även om lusten fanns att kliva av, men det går inte när det var den enda bussen som gick. Däremot hoppades jag att Melwin skulle vakna och bli arg, för då kunde jag ha satt mig bakom chauffören och sagt att det är ooooomöjligt att få bebisen att bli tyst. (skämt åsido, det kan ju vara farligt att störa den som kör, men ni förstår min frustration)
När vi kom hem vid sju så ville Melwin äta, äntligen. Han hade då inte ätit sedan vi åkte vid kvart i två, eftersom han vägrade att äta på cafét. Jocke åkte sedan iväg på en grabbkväll, så jag och Melwin hade fredagsmys framför tvn. Han var, förutom under 45 minuter, vaken fram till halv tolv då han plötsligt bestämde sig för att somna. I natt fick han sova i min säng hela natten, eftersom jag frös. Jag är självisk, jag vet. Men jag älskar mitt lilla bebiselement!
Haha jag hör minsann att Melwin är vaken, så nu får Jocke vara med om det som jag gör varje morgon/natt, försöka fortsätta sova medan bebis blir missnöjd hehehe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar