tisdag

Idag har jag en väldigt bestämd kille här. Det enda stället som duger är mammas famn. Inte ens vagnen var okej. Så därför var det lite svårt att handla idag, eftersom Melwin bara skrek och skrek, och jag vill int gärna gå runt med en gallskrikande bebis. Istället fick jag bära Melwin (då var han huuur nöjd som helst) och rulla ut vagnen med ena handen. Inte det lättaste. Fick med mig saffran hem i alla fall, eftersom man köper det i kassan. När vi kom hem igen fick lillen sova i min famn eftersom det bara var då han slutade skrika. Dessutom var han snorig och liksom rosslig imorse, så kanske något på gång? Nu är han i alla fall go och glad, lite lugnare än vanligt däremot. Så snart tänkte jag passa på att baka saffransnittar, om lilleman tillåter såklart! Just nu sitter vi och gör pruttljud mot varandra, till Melwins stora förtjusning.
Såg ett programm om en mamma som ammade sin femåring medan Melwin sov. Kan liksom inte låta bli att tycka attt det är lite obehagligt att amma så stora barn, även om det såklart är upp till var och en hur länge man ammar.  Jag personligen skulle aldrig kunna amma så länge, högst 8 månader har jag sagt. Att då börja trappa ner tidigare för att vid 7-8 månader sluta helt. Gärna tidigare. Även om amning är supermysigt och bra för barnet osv osv, så känner man sig väldigt låst, och som världens sämsta mamma de dagar det verkligen inte fungerar. Som de tillfällen som Melwin vägrar bröstet, speciellt bland folk. Det finns inte så mycket man kan göra då, man kan inte tvångsmata en skrikande unge, hur hungrig han än må vara. Då vill man bra gärna ge upp. Men minst ett halvår, om jag kan alltså. För det är ju bra smidigt att slippa krångla med ersättning, gå upp och blanda flaskor på nätterna osv. Det finns för-och nackdelar med allt! Men aldrig att jag ammar ett barn som kan be om bröstet själv.