ensam om att känna sig ensam

Ensam om att känna sig ensam.
Det är precis så det är, eller hur? 
Just den känslan som man känner sig ensam i världen om att ha

Och jag tror att det är en av de vanligaste känslorna, speciellt hos de som är höggravida och går hemma själva, eller hos de som är mammalediga.
Eftersom man bär på så mycket mer än på sig själv, en stor  mage eller en bebis, så känner mig sig bara som en belastning på omgivningen.
Klart att ingen vill umgås med mig, jag måste ju vara världens tråkigaste människa..
Som gravid pratar man bara om sig själv, om sina krämpor, sitt barn och rädslan inför att bli förälder. Man vet själv hur tråkigt detta är för omgivningen, men man kan inte låta bli!! Det är ju det enda man tänker på, likt den som ska på en konsert med sin favoritartist, eller äntligen ska få åka på sin drömresa. Inget annat än just det får plats i ens huvud, eftersom det är det enda som betyder något.

Och jag nu då. Ensam om att känna mig ensam. Att bara vara själv hemma hela dagarna, det är inte så jätte kul. Och så får man för sig att ingen vill umgås med en, inte ens de som betyder mest - även om man vet att det är fel. Men ensam med sina egna tankar, med disken, tvätten, förberedelser, matlagning och regn så har man så himla mycket tid över till att tänka på negativa saker, och att lägga ihop allt till en enda sörja. Och när någon vill träffa en.. Ja då orkar man inte - för man är trots allt höggravid. Orken tappade man för länge sedan, i januari kanske? Och man kan inte göra något heller, även om viljan och orken skulle infinna sig samtidigt. För man får inte. Man måste vara still och ta det lugnt för att inte få sammandragningar. Vilken lögn! Har lika mycket sammandragningar vad jag än jag gör, så vad spelar det för roll? Men duktig som jag är håller jag mig hemma, mest liggandes i sängen eller i soffan, och stapplar fram i mataffärererna. Och inser hur tråkig jag är.

Ensam om att känna sig ensam
Dom här sista veckorna blev inte riktigt som jag tänkt mig

man är ju så jävla vacker också