Wouldn't it be nice if we were older

Det är komiskt hur ens ålder kan påverka människors hela bild om en. Sådant som folk inte hade höjt ögonbrynen åt om man var tio år äldre, får i min ålder människor att protestera högljutt.

Som när jag glädjestrålande började berätta för min omgivning att jag var gravid och att jag och Jocke skulle få barn i september. Det var få människor som utstötte det traditionella "Grattis, åh vad kul!" Istället fick man om och om igen stå ut med:

1. "Ska du behålla det?"
2. "Var det planerat?"
3. "Vet Jocke om det?!"
4. "Vad säger Jocke om det här?"
5. "Kan du ta studenten ändå?"

1.
Varje gång som jag glädjestrålande berättade för någon om detta underverk, och fick något av detta till svar, var det som att något inom mig dog lite. Det händer fortfarande att jag får någon av dessa frågor, och jag vet att folk inte menar något illa med det, men blir alltid lika illa berörd.
Som i början, om jag nu uppenbart lycklig, står och berättar för dig att VI ska få barn i höst, är det verkligen läge att fråga om jag skulle behålla det? Om jag nu hade tänkt göra abort så hade jag väl antagligen inte berättat för dig att jag ska ha barn? Antagligen hade jag då i efterhand berättat att jag gjort abort, om jag ens valt att säga något till just dig.

2.
Och om det var planerat? Denna fråga får jag fortfarande. Vårt barn kommer om drygt en månad, och folks största bekymmer är huruvida det är planerat. Och ja, jag förstår att folk är nyfikna på det när man ses som så ung som jag är. Men nu är jag i åttonde månaden, spelar det verkligen någon roll längre? Inte för att det egentligen borde spelat någon roll de första månaderna heller. Oavsett om mitt barn var planerat eller inte, är jag uppenbarligen lycklig över det faktum att jag ska bli mamma - och då är ju barnet helt klart efterlängtat. Kan man begära något mer än så? Men nu var det faktiskt planerat. Och ja, man kan fatta detta beslut som artonåring och vara helt nöjd med sitt val. Allas liv ser olika ut, och det passar inte alla att få barn såhär tidigt, men se inte ner på mig för mitt beslut, för jag ser inte ner på dig för ditt motsatta val? Vi väljer alla det som passar oss själva bäst, och det här var vad jag, VI, ville. Och vi är fullt kapabla till det liv vi valt. Det är inte så att jag bor hemma, att vi råkade bli gravida efter bara  några månader ihop... Utan när bebisen kommer så har vi varit tillsammans i TRE år, vi har bott ihop i 1,5 år, och varit förlovade i snart två, och det viktigaste av allt - vi har ekonomin för det. Och det var inget beslut som fattades över en natt, utan MÅNADER av samtal kring när tiden skulle vara rätt och när det skulle passa bäst med skolan. Dessutom har vi kompisar som har barn, och därför passade det så perfekt JUST NU.

3+4
Men frågor om Jocke sårade mig mest. När vi väl började berätta för folk om att jag var gravid, och jag fick frågan om jocke visste och vad han ansåg om saken. Som att jag skulle berätta för folk utan att pappan till barnet hade en aning? Kom igen liksom. Och klart han var glad? Det var liksom planerat, vi blev överlyckliga!

5.
Den dummaste frågan av alla. Kvinnor jobbar liksom fram till några veckor före förväntad födsel, varför skulle inte jag kunna gå i skolan det första halvåret av min graviditet? Likadant var det på själva studenten när folk undrade varför jag var ute på kvällen. Ska jag sitta hemma och gömma mig för att jag är gravid? Klart att jag vill fira som alla andra!

Jag vet att många av de här frågorna beror på att för folk i min ålder ses det som orimligt att skaffa barn nu, och att de inte har så mycket erfarenhet av gravida. Men även vuxna har ställt sådana frågor, både till mig och till  min mamma när hon berättade att hon skulle bli mormor. Och det stör mig. Hade folk lagt sig i lika mycket om vi varit 10 år äldre? Skulle inte tro det. Det är ens ålder som avgör om man är lämpad att bli förälder, Eller? Man kan vara redo när man är 18 såväl som 38, vi är alla olika. Det var därför jag  började skriva om det här på bloggen, för att folk skulle lära känna MIG och acceptera  mitt beslut, framförallt de i skolan som jag visste var nyfikna och hade koll på min facebook. Genom att skriva om det kan folk förstå mig.

Och det där med ung mamma. Det är inte jag. Kommer aldrig någonsin att se på mig själv som ung mamma, när min bebis kommer så blir jag mamma inget mer. Precis som att en som är 40 inte blir "gammal mamma", och en som är 30 blir "perfekt ålder för att bli mamma"- mamma.
Vi blir allla föräldrar, inget mer med det.

Och jag vet att folk oroar sig över pengar när man skaffar barn så ungt. Men ALLA småbarnföräldrar har detta problem. Och självklart kan det ses som problematiskt att jag inte har något jobb, men vi har ändå haft råd att köpa allt vi behöver själva. Såklart har även vi fått en del, som alla blivande föräldrar får. Mor-och-farföräldrar köper saker eller har saker hemma som vi fått som presenter. Och mycket kläder har vi fått av kompisar som själva har barn. Vilket är underbart! Men varje gång jag får något måste jag försvara det för mig själv, och tänka att ALLA som ska ha barn får saker från sin omgivning, inte bara vi. Det är viljan att bevisa för andra att vi KLARAR det här själva, trots vår ålder.
Sen kanske vi inte har råd att köpa allt nytt, och att det mesta blir begagnat, men skulle bebisen bry sig om det? Barnet har oss båda, vilket är viktigast. Brukar jämföra oss med ett annat par som gick förälraubildningen samtidigt som oss. De var väl båda runt 10 år äldre än oss, med fast jobb och gott om pengar. De gick varenda utbildning som fanns tillgänglig inför födelsen av barnet, även de som kostade massor avv pengar. De var noggranna med att köpa allt nytt osv osv. Tvärt emot oss på något sätt. Men skulle inte byta med dom för något i världen. Den blivande pappan i deras förhållande pratade om att just nu var det karriären som viktigast för honom, och att han reste mycket med jobbet och antagligen skulle missa massor av barnets första år, och han skulle inte ha tid att vara pappaledig heller. Och då blev jag så glad över oss. Vi kanske inte har råd med det dyraste, men vi kommer i alla fall att uppfostra vårat barn tillsammans.

Dessutom vet jag att jag har valt helt rätt kille att bilda
familjmed, Jocke kommer bli en underbar pappa!