Pratar med kompisar som inte verkar spendera tiden med annat än att plugga. Och vad gör jag? I stort sätt ingenting. Behovet av att göra något finns liksom inte. Ser på högen av uppgifter, men känslan av att faktiskt behöva göra något infinner sig inte. Sedan vetskapen om att allt ska vara färdigt och inlämnat på ONSDAG, tiden är så knapp och snart är den stunden inne, självklart börjar man stanna av lite i förväg. Man föööörbereder sig för att få ta det lungt, att få vara ledig, att inte ägna varje ledig sekund till att plugga.
Några dagar till
Några uppgifter kvar
Lite till bara... Tills man helt enkelt kreverar. orkar inte ett smack.
Känner ett sting i närheten av hjärttrakten.. borde jag inte..? Men nej, jag borde ingenting.
Bara att man vet att det snart är över gör att man så smått börjar tro att det finns inget man längre kan göra för att påverka slutresultatet, det är fel såklart - jag inser det. Det är bara så det känns.
Det där med betygen. Jag har alltid haft bra betyg, MVG i de flesta ämnena, bra studieresultat osv. Men nu, sista året på gymnasiet föll allt. Det här har nog varit min mest händelserika och betydelsefulla året i mitt liv. Under hösten, när varje dag var en kamp, och jag mådde sämre än vad jag självlåsades om - mycket sämre än vad jag vågade säga till någon. När att bara ta sig upp ur sängen var att bestiga ett berg, och att söka hjälp vad det värsta som kunde hända - men ändå det som blev räddningen, min vändpunkt. Den där tisdagen i början av september när allt brast och blev akut, tack gode gud för kunniga människor säger jag bara, och tack för de som såg och stöttade. Sen insikten i att bara att få hjälp, innebär att man kommit halvvägs till att må bra igen - till att bli normal.
Jag trodde aldrig då att det skulle dyka upp något som skulle göra skolan tyngre än vad den var då. Känslan av att se sina bra betyg sakta dala ned, som något som skjutits upp mot himlen men föll ned. Men det gick. Sedan i vintras när jag blev gravid, inte trodde jag att det skulle vara jobbigare än det jag gick genom under hösten. Men de ständiga spyattackerna, och rädslan över vad som skulle hända när jag slutade med min medicinering, var faktiskt jobbigare, på ett helt annat sätt. Det var maktlösheten, att inte kunna göra något åt det, kraftlösheten. Kan inte med ord förklara hur tungt det är att bara spy, dag efter dag, vecka éfter vecka, månad efter månad... Helt sjukt. Det gjorde inte heller direkt underverk för mina dalande betyg.
Och nu, när jag inte längre spyr, orken är tillbaka och betygen plockats upp och återigen skjutits iväg... Då tappar jag lusten helt enkelt. Så kort om tid kvar, så mycket att göra... Men! Så mycket viktigare saker att ta mig för. Mysa med magen, ta hand om hemmet, leka vuxen... Känns så mycket bättre än att spendera dagen inomhus med näsan begravd i en bok. Lusten att överhuvudtaget ens engagera mig i skolan försvann, inte det att jag inte bryr mig. Jag försöker bry mig, intalar mig själv att jag gör det. Men jag har insett att betygen inte spelar så stor roll, jag kan ta mig dit jag vill i livet ändå. Nu har jag så mycket annat i huvudet att tänka på än att ta mig för att sätta mig ner för att plugga historia, jag ska bli mamma för guds skull! Känns så mycket mer värt än ett extra MVG, även om det innebär minimal ansträngning att få det.
Var till och med tvungen att ringa mamma, och be henne om råd. Borde jag bry mig mer....? Jag tänker själv, att så länge som jag får minst VG i alla ämnen så är jag nöjd. Satt och räknade mina MVG förut, jämförde dem med VG:na, och kom fram till, att även om jag skiter i att satsa på det högsta i religionen (just religionen, den springande punkten, så nära men ändå så långt borta) så innebär det ändå i slutänden att jag får runt 8-9 VG:n av runt 30 möjliga. Rätt bra resultat för att komma från ett som har haft mitt helvetesår. Känner mig rätt tillfreds ändå, och nöjd med mig själv. Hela denna långa utläggning bara för att komma fram till en sak - ja jag gör rätt i att luta mig tillbaka och njuta av sommarvädret istället för att plugga in i det sista. Fler borde komma fram till det.
 |
| Min underbara mamma som alltid säger precis det jag behöver höra |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar