"Behold, good sir! Your future child" - Juno

Man tror sig veta exakt hur man kommer att reagera när man får se sitt barn. Men det är bara att inse, det går inte att förbereda sig på den känslan.
Själva insikten om att jag, jag kommer att bli mamma.
Det når inte riktigt hela vägen in.
Ja jag vet att jag är gravid.
Jag vet att det blir barn av graviditeter.
Jag vet att jag kommer att få ett barn.
Men att jag kommer att bli mamma?
Ogreppbart. Men någonstans på vägen lär man inse att det faktiskt är så. När? Det vet jag inte.
När man ser det positiva graviditetstestet?
Första besöket hos barnmorskan?
Första ultraljudet, den lilla lilla bönan som knappt syns?
Illamåendet, att konstant kräkas?
När man återigen ser sitt barn på skärmen, ser att det faktiskt är en liten människa?
När barnet för första gången gör sin existens påmind genom att mjukt röra vid mitt inre, som för att säga "mamma jag är här".
För när bli man mamma? Är det förstnär man ser sitt barn som man verkligen inser att det är på riktigt? Tänker rätt mycket på det, tänker mig själv som "mamma Annie", skakar lite på huvudet åt mig själv. Känns lite fånigt än, även om jag VET att det är det jag är. Får väl vänja mig vid det. Försöker tänka mig Jocke som "pappa", svårt det med.

Och hur var ultraljudet då? Helt fantastiskt. Visad sig att jag har världens envisaste och busigaste lilla krabat i magen, som vägrar att göra barnmorskan till viljes, och var så gott som omöjlig att få ett bra kort på. Mäta barnet gick bra, ungefär 20 cm, vilket är en helt sjuk längd. Jag menar, hur får detta plats i min mage?? Både jag och Jocke förstod på en gång vad könet var. Rätt lätt att inse, så som barnet rörde sig. När vi sedan såg det själva föll allt på plats. Klart att vi ska ha en son! Kunde  inte bli mer perfekt. Även om jag är säker på att vi blivit lika glada för en flicka också, vi får ju ett BARN trots allt. Barnmorskan tyckte heller inte att det var så konstig att jag var kissnödig hela tiden, eftersom "knuten" låg heeeeela ultraljudet och verkligen tog sats för att sparka så mycket som det bara var möjligt på min urinblåsa - och då var vi som sagt där väldigt länge! Och det bästa är... Att vi måste göra ett till ultraljud! Han var så livlig gick det inte att göra alla mätningar, eftersom han flyttade på sig hela hela tiden. Vilket jag ser som någonting positivt, för vem tackar liksom nej till möjligheten att se sitt ofödda barn - igen?