"jag kom på mig själv att med att undra för ett ögonblick om du var på väg hit, eller härifrån"

Jag bad dig att du skulle bygga en koja åt mig där jag skulle kunna gömma mig tills det är över

Du drog upp täcket över våra huvuden och fnissade förtjust

Sådär som bara du gör

Jag kröp upp tätt intill med huvudet på din arm

Nära, nära

Började någon lång harang för att försöka förklara vad jag menade

Sådär som jag alltid gör

Bad dig att du skulle tänka på ett berg

eller ett ödsligt fjäll

Eller whatever egentligen, 

bara det är något kalt och tomt och jättestort

Där det växer ett ensamt träd i en sluttning

Sådär oskyddad och tunn

När det blåser viker sig trädet så att det nästan välter

Trädet har starka rötter och håller sig kvar

Men ibland blir stormen övermäktig

Då kan det vara bra att någon bygger ett vindskydd precis bredvid

som håller trädet säkert tills stormen har bedarrat

Och du sa att du kunde vara ett sådant vindskydd åt mig

Igen

"det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis"

jag kraschade igår
satt som ett darrande vrak på golvet och skämdes över att jag tillät mig själv att falla så igen
när jag lovat mig själv att jag ska hålla mig på benen nu
att aldrig trilla dit igen
jag kraschade
föll ned
förlorade

men när man passerat gränsen
och erkänt för sig själv
då har man nått botten
då kan man inte sjunka lägre
även när luften tar slut
när lungorna slutar försöka
när hjärtat slutar slå för några slag
så finns det inget lägre än botten
man kan inte sjunka lägre än så
då kan man titta upp ur brunnen
man kan ana en strimma av ljus någonstans där uppe
och man vet, att man kan ta sig dit
ett steg åt gången

det finns stegpinnar hela vägen upp ur brunnen
bara det att de befinner sig på olika avstånd
vissa är slippriga och förrädiska och tvingar en ned igen
men det finns stegpinnar hela vägen upp trots allt.

ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

de senaste veckorna har den där kalla handen som alltid kittlar nere vid ryggslutet långsamt letat sig uppåt och jag kan känna hur naglarna rispar längs ryggraden i ett försök att ta sig upp. Jag gör vad jag kan för att mota ned den, men jag går ständigt och väntar på att få känna den där handen mellan skuldrorna och sedan känna med en rysning hur den sluter sig kring nacken och trycker med en fingertopp i halsgropen i ett hotande försök att kväva mig.

Så, jag är inte övermannad av något. Inte än. Jag är envisare än så.

Nu, ganska exakt, är det två år sedan jag slutade med medicinerna. Det gör mig rädd. Två år har hittills varit gränsen för vad jag klarar av. Det är därför jag inte kan sova, jag är rädd, men medveten om att rädslan kan utlösa det. Så jag försöker allt jag kan att inte vara rädd. 

Och jag försöker svälja skammen och skuldkänslorna.

 Försöker tänka att det inte är mitt fel. 

Försöker tänka att det inte är pinsamt. 

Försöker tänka att du inte ser ner på mig. 

Försöker

försöker 

försöker

om jag får nåt att säga till om, då ska du dansa på min grav

Jag vet att jag sällan skriver längre, men det finns en mening med det När jag startade bloggen för några år sedan var jag noggrann för mig själv att detta inte skulle bli ett av alla måsten i vardagen. Bloggen skulle jag ha för att skriva när jag hade något att skriva, inte för att tvinga fram ett inlägg från tomma luften. Jag vill skriva något som betyder något för mig, inte skriva för skrivandes skull. Ibland bläddrar jag tillbaka i tiden och läser, både vad jag skrev innan graviditeten och mina ord om Melwins första år. Jag är så glad att jag kan läsa om hur livet förändrades och hur noggrant jag beskrev Melwins första tid. Det är något jag kan gå tillbaka till länge framöver och le lite åt. Att läsa om veckorna när Melwin bara skrek, om kaoset, tröttheten och matlagning. Det är så roligt! Självklart kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag inte skriver så ofta längre, men samtidigt ser mitt liv annorlunda ut idag. Livet handlar om prioriteringar och den senaste tiden har det varit så mycket annat som har varit viktigt.

Melwin börjar bli stor, och det blir alltmer tydligt för mig att han är en egen liten individ. Det är häftigt att se hur ett barn utvecklas från att vara helt beroende av en, till att kunna fatta egna beslut. Han har nu gått på förskola (måste lära mig att det heter FÖRSKOLA och inte dagis) i en dryg månad och det är helt fantastiskt att se hans utveckling under den tiden. Man hör ständigt hur snabbt barn lär sig saker när de börjar på förskolan eftersom de snappar upp saker från de andra barnen. Men det går inte att föreställa sig den hastigheten, det är nästan så att vi ser nya framsteg varje dag. Melwin har blivit så kärvänlig mot sin omgivning, och inte bara mot mig, han sträcker gärna upp armarna mot sina nära och kära och vill sitta i knät. Han kramas och har nu lärt sig att pussas på munnen. Det kommer ut alltfler ord ur den lilla munnen och favoritordet för tillfället är "iiiilar" (bilar), men även "däj" (där) är en klar favorit. Han förstår så sjukt mycket mer än vad man inser, och han kan peka på olika kroppsdelar, hämta saker man ber om, och han förstår enkla frågor som "vill du ha välling?".Det är underbart att se hur min lilla plutt leker med andra barn, samsas om leksaker och hälsar på varandra när han kommer på morgonen. Det är fint och jag blir alldeles varm inombords.

Jag funderar alltmer på barnuppfostran. Hur vill jag som förälder ge min son de bästa förutsättningarna inför livet? Alla föräldrar har sina olika tankar om vad som är viktigt för just dem, och för mig råkar trygghet och oberoende vara nyckelorden. Jag vill inte vara den som sopar banan för Melwin, jag vill vara den som skapar en bra grund att stå på och något att falla tillbaka på när det går fel. Jag vill att Melwin ska våga testa sina vingar utan att vara rädd, men ändå veta att vi alltid finns där för honom. Han ska inte behöva vara beroende av oss utan han ska våga själv. Jag tror inte på den enkla vägen. Jag vill uppfostra Melwin till att vara stark i sig själv och inte tvivla på sina egenskaper. Det är en tuff värld där ute, krasst sagt, det finns så mycket man kan råka ut för. Jag är rädd för samma saker som de flesta föräldrar, att min son ska uppleva utanförskap och mobbing i skolan, att han ska hata sig själv och att han inte ska få välja vilken riktning hans liv ska ta.

Jag ska göra allt jag kan för att Melwin ska blir en trygg människa. Och nej, jag kommer inte att uppfostra honom till att bli en MAN med allt vad det innebär, utan min förhoppning ligger i att han ska bli en självständig människa och vara sig själv med allt vad det innebär. Om det nu blir så att han blir lastbilschaffis, fotbollsspelare eller advokat, om han väljer att dansa balett, rida eller spela golf, så är det whatever för mig. Så länge som han väljer själv. Jag kommer finnas det och stötta honom i varje steg han tar. Han behöver inte följa normen för mig, så länge som han är lycklig och inte skadar andra människor.

Det är lite av den anledningen att vi är glada över den inriktning som Melwins förskola har - montessoriinpirerad. Det innebär att förskolan är mer inriktad på att barnen kan själva. Jag tycker om den tanken eftersom det tankesättet lär barnen att utveckla sig själva och inte se vuxna som sin egen serveringspersonal. Jag är inte här för att serva Melwin, utan för att hjälpa honom att bli vuxen. Jag tror att den tanken ger barn bättre självförtroende eftersom de lär sig att de klarar av allt. Och jag vill att Melwin ska veta att det inte finns något som han inte kan göra.

En grund i Melwins är hans trygghet utöver vi som föräldrar och förskolan. Han (och vi) har den underbara turen att vara omgivna av underbara människor som alla står nära Melwin och bryr sig om honom. De är sådana som ni som får vardagen att gå runt. Livet som sambo, student och småbarnsförälder är inte alltid det lättaste men jag njuter ändå av varje sekund. Tack alla!

Avrundar med Bo Kaspers Orkester:

"Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav."

Lilla upptäckaren

älskade tokfrans

böcker är kul så länge som det finns iiilar eller en vovve i :)

jag fångar dig när du faller

Melwin har en ny favoritlek. Han sitter på golvet och jag sitter bakom, så kastar han sig bakåt med ett förtjust skratt och tittar på mig med ett stort leende när jag fångar honom precis innan han slår i golvet. Vi gör om denna procedur några gånger med samma glada resultat varje gång. Han vet att jag kommer att fånga honom varje gång, han vet - inte tror. Han är så säker på att jag kommer finnas där för att ta emot honom varje gång han faller. Han vet det eftersom han litar på mig. Det är det som gör leken så rolig för honom. Tänk den gången som jag inte kommer finnas där när han ramlar, det gör ont i mig. Men Melwin tänker inte så, eftersom han litar på mig. Är det inte otroligt? Barns förmåga att helt kunna lita på sin förälder, det är kärlek.

konsten att ta till vara på varje värdefullt ögonblick

Det är en evig balansgång, det där med vardagen. Man har så många bollar i luften, man ska hinna med skolan och allt arbete det bidrar till, man ska hinna med allt i hemmet, familjen, vänner, träning och någonstans där ska man komma ihåg sig själv också. Jag älskar min vardag, jag har kontroll över allt och det är en perfekt balans mellan fritid och arbetstid, jag hinner med allt jag vill och känner att jag behöver göra.

Som idag, jag är ledig från skolan för att plugga hemifrån. Jag har precis skrivit klart min hemtenta som ska in på onsdag, det ska bara ske några små ändringar innan jag lämnar in den slutgiltiga texten. Då kan jag ta en paus från arbetet och ta en dans med min prins. Min underbara mysiga son som somnade mitt i dansen, då vet man vad som egentligen är viktigt här i världen, just precis, han. Det får man ta med i hjärtat till nästa stressiga period.

bekännelser

Idag lärde jag mig något om mig själv, tack vare andra. Jag tycker ofta att det är så, ju mer man pratar med andra desto mer inser man om sig själv

Idag hade min arbetsgrupp en diskussion om psykiska besvär, medicinering och ungdomar. Jag har ju en del erfarenhet om ämnet eftersom jag själv varit där, många gånger. Jag berättade om mina upplevelser - skammen, känslan av otillräcklighet, hjälplösheten och orkeslösheten. Den där känslan av skräck som etsat sig fast i gommen och den fadda eftersmaken av rädslan. Om känslan att inte kunna få luft, att kvävas om och om igen. Och hur svårt det är att be om hjälp

Jag brukar inte prata om det, jag tycker att det är jobbigt eftersom jag på något plan skäms - att just JAG mådde så. Och den ständiga rädslan över att falla dit igen.

Samtidigt kan jag önska att fler vågade prata om sådana saker så att man vet själv att man inte är onormal, och att det finns fler som upplevt samma saker. Kanske att folk behöver öppna sig mer för att det inte ska vara så tabubelagt. Därför är jag glad att jag tog upp det, det var som terapi för mig. Att berätta något man upplevt för andra gör att mer ser saker från deras perspektiv och inser saker som man missat själv

Det jag idag lärde mig var varför min graviditet blev så jobbig. Eller ja, jobbig är en underdrift. Jag mådde inte bra när jag blev gravid, och trodde väl egentligen inte att jag kunde bli gravid på grund av medicinerna. Ändå fanns han i min mage, precis efter att vi bestämt oss för att försöka. Min Melwin mirakel

Jag kan nu i efterhand känna skuld över att jag önskade mig ett barn när jag själv inte var kapabel till att ens ta hand om mig själv, med det såg jag inte då. Då var längtan efter ett barn större. Kanske att det var skuldkänslorna som skapade mina graviditetsbesvär. Kanske att illamåendet egentligen var psykiskt - ett kroppsligt straff skapat av skulden.

För jag hatade verkligen att vara gravid, det var nog det värsta jag varit med om. All denna väntan blandat med.. ja vad det nu var. Nu kan jag förstå att det var depressionen som spökade, och ångesten som ett skynke framför ögonen och hindrade mig från att se klart. Det var svårt för mig att inse vad det egentligen var som växte i min mage

Sedan föddes han. Och hela livet förändrades under ett ögonblick. Inte fören under själva förlossningen kom jag tillfreds med tanken att jag faktiskt skapat ett barn, ett barn som JAG skulle bli mamma till. Jag har fortfarande svårt att säga att jag är hans mamma, och att han är min son. Att vara någons mamma tycker jag att man ska förtjäna, och tanken på att Melwin är MIN SON är större än livet självt. Jag sätter mig själv i en sådan hög position om jag säger att han är min. Det är ju jag som är hans. Det är han som har rätt till mig

Och att nu inse att jag faktiskt behövde honom för att må bra.. Själviskt, javisst. Det vet jag. Men han är mitt liv, och jag gör allt för honom. Jag har honom att tacka för att jag fick mitt liv tillbaka. Den kärleken är den största som finns. Kanske att jag behövde honom för att laga det där hålet i hjärtat som var roten till allt ont. Jag tänker varje dag att jag är så lyckligt lottad som har honom, han är solen i mitt liv.

Jag älskar min familj. Vi tre, vi utgör en helhet tillsammans. Som ett pussel som är trasigt utan de andra bitarna. Inget jag utan dom, inget dom utan mig

Och min fina Joakim, jag skulle inte vara den jag är idag utan honom. Tänk att Melwin, min son, skulle komma just när han kom, det kunde inte ha blivit bättre, meant to be liksom.