det där om att alltid ha längtat bort, men nu skulle göra allt för att stanna där jag är

ibland har jag svårt att förstå att tiden går så fort. För ett år sedan gjorde jag inget annat än längtade framåt, vidare, någon annanstans. Då hade jag kunnat göra vad som helst för att hoppa fram till det där magiska datumet i slutet av september. En dag som kändes som en miljon år bort. Då var jag förvirrad, allt var jobbigt och jag ville härifrån. Precis innan man inser att man faktiskt blivit vuxen på riktigt är det mycket jobbigt som händer i livet, och sedan när man själv helt plötsligt är en annan person så kan omgivningen inte se det. För hur visar man för någon att man förändrats? Att det som brukade vara viktigt har förlorat sin charm, och man känner sig liksom lite rörig och osäker. 

April för ett år sedan  var en väldigt jobbig månad, på alla sätt och vis. Jag visste vad jag ville, det var inte det. Jag visste bara inte om det var rätt just nu, och hur får jag andra att inse att jag gjort rätt val? Mycket just då handlade om vad ANDRA tyckte och tänkte, inte vad jag själv ville. Helst av allt ville jag bara gömma mig själv och min växande mage hemma under täcket. Men trots det kämpade jag mig till skolan varje dag, och drömde ständigt om hösten. Jag som alltid varid rädd för hösten. Hösten är mysig, men läskig. Den är början på en lång årstid som aldrig tycks ta slut, och det har alltid gjort mig skräckslagen. Men för ett år sedan tänkte jag inte på det, utan bara på en varm liten hand som jag skulle kunna hålla i min. Och att inte behöva må illa längre.

Trots alla förvirrade tankar om framtiden visste jag hela tiden att jag gjort rätt, och jag har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Den våren vad jag fylld av förvirrade graviditetshormoner som gjorde att jag knappt visste vem jag själv var. Och nu, när jag har det jag väntade på så länge här hos mig, vill jag inget hellre än att tiden ska sakta ner. Stanna till, gå långsammare. Om så bara för en dag. Så dumt att man ägnade så lång tid åt att längta framåt när tiden gick så långsamt. Och nu när man är där framme vill man inget hellre än att få stanna exakt där man är, bara för några timmar. För nu går tiden för snabbt. Att man aldrig är nöjd?

Men jag kan inte säga annat än att jag är lyckligast i världen. 

Och på något sätt är det rätt tillfredställande att läsa det jag skrev för ett år sedan, 

FÖR JAG TOG MIG GENOM DET.