Är lite smått melankolisk. Det där med att växa upp..
Känns lite sorgligt nu, att packa ner allt i mitt rum i kartonger, sortera, slänga ut...
Hela mitt liv är nedpackad, redo att förflyttas. Även fast det var länge sen som jag kände det som att jag faktiskt bodde hemma, har det alltid varit min tillflyktsort - även fast jag knappt är där längre. Och nu ska jag ut, på riktigt! Det jobbigaste blir att inte bo hos mina föräldrar, trots attdet var länge sen jag faktiskt sov hemma..
Hela mitt liv är nedpackad, redo att förflyttas. Även fast det var länge sen som jag kände det som att jag faktiskt bodde hemma, har det alltid varit min tillflyktsort - även fast jag knappt är där längre. Och nu ska jag ut, på riktigt! Det jobbigaste blir att inte bo hos mina föräldrar, trots attdet var länge sen jag faktiskt sov hemma..
Och det ska bli skönt, att få ett hem igen. För tillfället bor jag liksom mittemellan. Antingen är jag hemma hos mina föräldrar, eller hemma hos Jocke. Nu ska jag bo hemma hos mig, hos oss!
Jag förstår vad du menar. :) Jag kände också så när jag flyttade ut. Jag trodde aldrig jag skulle vänja mig vid att jag inte skulle "åka hem" men det gick faktiskt väldigt snabbt. Redan en vecka efter en vecka i nya lägenheten med min man kändes det mer främmande att vara hemma hos mamma och pappa.
SvaraRaderaKul med eget boende iallafall! Det är ju ett steg ut mot ett självständigt liv. Och grattis till graviditeten! :)
Kram Ulrika
Haha kan man någonsin vänja sig vid att inte på "hemma"? Men det ska bli skönt i alla fall, att ha alla mina saker på ETT ställe...
SvaraRaderaOch oavsett var jag bor, så känns det alltid mest hemma där Jocke är :) Tack så mycket! :D
Kram