sommartider, jag känner det är nånting på gång!

Idag är det midsommarafton! Tänkte lite på vad midsommar innebär för mig, och när det är "sommar". Sommar för mig, det är när det finns vissa lukter i luften, speciella dofter som endast finns på sommaren. Dessa lukter börjar lite diskret dyka upp när våren kommer, lukterna av växter och grönska som dyker upp, sedan slår dessa lukter ut med full kraft någongång i juni. Lukten av våt asfalt och fuktig skog, som tränger sig på precis efter en ordentlig sommarskur, lukten av sol och nygrillat som blandar sig med lukten av en nyligen klippt gräsmatta tidigt en lagom ljummen sommarkväll. Lukten som kommer från ens egna armar, efter att man har varit ute en hel dag i solen, det är lukten av solkräm, det salta lukten av svett som orsakas av solen, och gräs som stiger upp i näsan på en själv när man duschar, vet ni vad jag menar? Lukten av sommar helt enkelt! Åh vad jag älskar sommaren! Idag blir det att kolla på kor som bajsar, grilla, och umgås med underbara människor <3 Glad midsommar på er alla!

"you might have laughed if i told you"

Härom dagen stötte jag ihop med en gammal klasskamrat, ni vet en sån där klasskompis man känt sedan lekis, som man gick i högstadiet med och som man har ansett vara en god vän under alla de åren som man kände varandra, trots att man aldrig träffas längre, och trots att man under senare tid har insett att man aldrig riktigt kände personen och att personen i fråga nog inte kände en själv så bra heller trots allt.

Hur som helst, vi satte oss på en trottoarskant, lustigt nog utanför den skola där vi tillsammans gick i högstadiet, vi gick våran sista dag där för nästan så exakt 2 år sedan. Vi satt och pratade om gemensamma minnen, om människor som fanns i våra liv då, förklarade händelser som inträffade då för varandra. Vi pratade lite om nuet, vad vi gör nu, och självklart fortsatte vi med att prata lite om framtiden, det som händer sedan och våra drömmar om framtiden.

Jag är ganska klar över mina framtidsdrömmar, de som känner mig vet exakt vad jag planerar att göra med mitt liv. Jag vill utbilda mig till lärare, helst mattelärare på gymnasienivå, men jag funderar på att först bli lågstadielärare och sedan plugga vidare. Jag vill helst ha massor av barn innan jag är 30, bo i ett gulligt område i Trosa, tills barnen är äldre för då vill jag bo i ett hus på landet. Jag vill vara omgiven av massor av underbara vänner. Sedan vill jag ha massor av barnbarn, bli gulligt tjock och baka bullar till alla barnbarnen. Sedan när jag är 100, och Jocke är 102, ja då är vi nog redo att somna in. (hahahahah detta är baaaara på ett ungefär hur jag vill ha det ;) )

Efter att jag hade berättat om mina framtidsdrömmar, tittade han på mig och utbrast i ett förvånat: "Men Annie!!! Av alla som gick i våran klass så trodde jag att det var DU, du med alla dina MVG:n och mål, som faktiskt skulle göra något större, nånting mer med ditt liv, än det där??"

Det han sa fick mig verkligen att fundera. Jag minns högstadietiden som en fruktansvärd period, då jag var fylld av åsikter och tankar, som jag aldrig vågade dela med mig av, eller fanns det ingen som ville lyssna? Kanske vågade jag inte stå för vad som fanns i mitt huvud, eller orkade jag inte engagera mig? Idag är jag fortfarande fylld av åsikter, det finns inga gränser på vad jag anser om saker och ting! Och jag skiter i vem som hör dom, och vad andra anser om det jag tycker, jag står för vad jag säger och tänker, jag är fylld av ett stort engagemang som jag inte rikigt vet vartifrån det kommer, detta stora engagemang för de minsta av saker, viljan att förändra världen på något sätt, att förändra även den minsta orättvisan till något bra. Då, under den tiden som vi gick i samma klass, drömde jag om att göra storslagna grejjer, jag skulle ha ett fruktansvärt välbetalt jobb (nånstans måste ju betygen ta en) , jag ville resa till månen, bestiga Mount Everest, gå längs kinesiska muren, jag minns fortfarande listan med saker som jag ville uppnå innan jag dog..

Då drömde jag om sådant som jag trodde faktiskt var möjligt för just MIG att uppnå, inget annat vågade jag drömma om. Men någonstans "along the road" förändrades min framtidsdrömmar, var det kanske med kärleken, eller med åldern? Nu är mina framtidmål lite mer.. "tråkiga" som jag tror min föredetta klasskamrat tänkte, men det är för att det är först nu jag vågar hoppas på att det lite mer vanliga faktiskt ska kunna inträffa i mitt liv. Att finna någon som jag älskar var nog som en liten "wakeup-call" som sa, att jag är precis som alla andra, som resten av mänskligheten, och det är därför har jag börjat våga drömma om sådana saker som händer andra, för att, jag, trots allt, är precis som alla andra. Därför vill jag ha det som alla andra har, någon som jag älskar, som älskar mig tillbaka, och underbara små barn, i en liten "Svenssonidyll", man behöver inte drömma större, och detta är att drömma stort för mig, eftersom det är allt jag vill ha :)

Bilden idag är tagen den 23 augusti 2009 av en underbar vän, 9 dagar innan mina framtidsdrömmar började förändras :) Och jag insåg precis att bilden är tagen på exakt samma ställe som bilden i inlägget "jag vet vad lycka är" tänk så mycket som har förändrats i mitt liv mellan när dessa bilder togs..

det är sommarlov

"Och vädret det blir bara sämre och sämre

Men skulle det bli någon hejd på regnet

Då blev det väl så hett att man inte stod ut"

Så är det sommarlov. Om ungefär 9 veckor börjar skolan igen, jag börjar mitt absolut sista år i gymnasiet, men det ska jag inte tänka mer på nu, leva i nuet vare ja. Jag har ett helt sommarlov framför mig, och äntligen har "sommarkänslan" kunnat infinna sig lite smått. Man skulle ju kunna tro att underbart varma sommardagar, att bada ute, skolavslutningar och studenter, och att kunna sitta ute i någons trädgård hela kvällen utan att det blir för kallt skulle kunna inge lite sommarlovskänsla? Nej men icke. Det jag, Annie Bengtsson, behöver för att inse att jag faktiskt är ledig från skolan, är att cykla genom ett sovande Trosa tidigt på morgonen på väg till jobbet, känna lukten av gummihanskar och ogräs, och att pga det ihållande regnet tvingas tillbringa dagarna i en instängd källaruppgång med damm i näsan, och att räkna minuterna tills jag slutar medan tiden tycks gå allt långsammare och långsammare. Ja, då känner jag att jag har SOMMARLOV. Underbart. Oavsett hur mycket jag än klagar på mitt jobb, på ogräset, trötthet eller regn, så är det ändå nu som jag är som lyckligast, konstigt nog. Jag slipper skolan, och har tid med så mycket annat än att bara plugga varende jävla dag. Jag hinner.. leva!!! Känns det som i alla fall.

Och så har jag så mycket inbokat under sommarlovet!! Det här lovet ska bli det bästa någonsin, det ska jag fan se till <3

jag vet vad lycka är

Jag är 18 år. Jag har precis idag gått ur andra året på gymnasiet. Jag står med ena foten i vuxenlivet, men jag är fortfarande ett barn på många sätt. Jag har ett helt sommarlov framför mig, och ett helt liv att fylla med minnen.

Och jag vet vad lycka är. Lycka är när man inser att allt är precis som det borde vara. Man är precis där man vill vara, man gör exakt det man vill göra, tillsammans med just de människorna man vill vara med, och det finns INGENSTANS man hellre skulle vilja vara, INGET man hellre skulle göra och INGEN man hellre skulle vilja vara med just för tillfället.

Det är det som är lycka. Att våga leva i nuet och ta till vara på alla ögonblick, vartenda ett. Och bara.. Bara skratta. Skratta åt skolan, skratta när saker och ting inte går som man tänkt sig, skratta åt bortdomnade ben på en gräsmatta sista skoldagen, skratta när regnet öser ner på picnicfilten så att man får springa och ta skydd under ett träd, skratta åt att man måste vänta en timme på bussen.. Skratta och skratta och skratta. Och spela lte kubb och sedan fika, och bara dra runt.

Jag vill bara tacka alla ni som gjorde denna dag oförglömelig, ni vet vilka ni är, jag älskar er, seriöst. Jag är lycklig :)

att minnas

Har suttit nu ett tag och gått genom alla gamla mail jag har, sådana som är upp till 5 år gamla, och suttit och skrattat åt mig själv. Att sådant som då verkade så fullkomligt logiskt att skriva till vänner, idag kan kännas så skrattretande. Och att sådant som då inte var kul alls, idag kan få mig att bryta ihop av skratt. Alla dessa mail får en att minnas vad som hände omkring en just när man skrev den där meningen, ett 3 år gammalt mal kan få en att minnas saker man glömt (eller trodde att man hade glömt). Tänk vad några gamla meddelanden kan få en att komma ihåg.. Ibland saknar jag den tiden, fast jag just då bara ville framåt, att tiden skulle gå och ta mig någonstans så att jag slapp växa fast där jag var. Jag ville bort. Men nu när jag har kommit så långt, när jag har blivit en helt annan människa och har allt det jag någonsin kunnat önska mig, så händer det ändå att jag saknar den tiden, den jag var då. Och så undrar jag, om jag hade gjort något annorlunda, ett annat val i ett avgörande ögonblick, vågat mer, försökt mer.. Hade jag då varit någon annan än den jag är idag? Tänk om jag hade vetat då, att jag idag skulle längta tillbaka, hade jag värderat dagarna annorlunda då? För att citera min kära vän Karin:

"Det är inte andra sidan staketet man vill till, för det ligger ju i framtiden.

Det är dom 5 år gamla kalendrarna man vill ha använding för.."

Bjuder på en gammal bild av mig