Melwin är inne i en väldigt jobbig period nu. Hela veckan har det bara varit gnäll och gråt, men bara när vi är själva. Så fort pappa eller någon annan är nära, så är han HUUUR GLAD SOM HELST. Han är bara nöjd kortare stunder och vill sedan vara i famnen. Så det sliter en del på mina stackars armar och öron. Det är dagar som denna jag längtar till i höst då jag börjar plugga igen. Melwin blir ju 8 månader på måndag, och jag har ju varit hemma sedan ett par månader innan han föddes.. Så det börjar kännas att jag behöver något mer stimulerande än att städa, diska, byta bajsblöjor och mata vid det här laget. Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att vara hermma med Melwin, men man behöver få göra något annat också! Ladda batterierna för att orka med denna lilla människa som ständigt behöver en. Jag tror nog att de flesta som bara går hemma känner så efter en viss tid.
Speciellt om man har en bebis som vägrar sova mer än max 3 timmar i streck på natten, och sedan ägnar dagarna åt att vara gnällig. Och så blir det ett raseriutbrott så fort han inte får som han vill, eller tappar något. Inte ens gåstolen duger. Det är jobbigt, det erkänner jag.
Sedan hade jag ju längtat till efter lunch, då han brukar sova och vi går en långpromenad. Men så vaknade han innan vi hann gå, så då blev det ingen promenad. *bitter* På något vänster har jag ändå lyckats städa badrummet, diska, göra en omgång fruktpuré, klippa gräset, städa på tomten samt tvätta och hänga en omgång tvätt. Så då gör det ingenting att resten av lägenheten ser ut som en svinstia! Nu sitter vi här, bråkstaken och jag. Den sistnämda sitter i mitt knä och babblar: "didudididididiii" och verkar rätt nöjd ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar